1mil avklarad

2011-05-30 - 14:21:34
Och mina knän eller smalben sa inget, i början var de lite stela och kunde gnälla lite men det visste jag att det skulle gå över. Sen för att inte tala om de först 30min då jag stod på bandet och ville bara kliva av. 
Allt mal i mitt huvud, jag ville inte, jag orka inte, det var sååå tråkigt, ville bara sitta ner och stirra ut i tomma intet.. Kasta lite sten kanske jag skulle orka med, och puta med läpparna som en trotsig, gnällig liten 3åring.

Men jag är starkare än så, det är tur att jag har en envis vilja och vägrar ge mig. Det är fan tur att jag tvingar mig själv att stå kvar när allt annat vill tvärtom.

Men jag kuta min mil, 10km på 64 minuter.
Ganska exakt faktiskt, kan vara att jag kutade sista halvkilometern ordentligt, jag ville ju FRAM! (inte för att man kommer nånvart men....) Benen skaka som asplöv när jag väl nått mitt mål, dock rätt skönt, var länge sen.

Jag gjorde det och jag orka inte ens vara glad. Där har vi kruxet, jag orkar inte vara glad. Jag var inte stolt i bastun, jag bara är just nu. Hoppas det släpper snart, gillar det inte. Jag vägrade dock att ge mig även efter löpningen och gav armar och axlar ett tungt styrkepass, och lite situps.

Men jag är trött och mina ben är trötta, skulle vilja sova nu men det går icke. Kanske man kan lura sonen till att se på film senare ;) 

Men jag VET att jag ska vara stolt, och jag är det egentligen innerst inne. Det är bara denna jäkla surtant som tagit över mig just nu. Fnys fnys!
Postat av: Erica

Fan va du e grym:) du ska vara riktigt stolt!:)

2011-05-30 - 20:19:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0