Sitter fast! :o
Sitter fast i min novell, igen, får inte ihop kapitlet som jag vill. :o
skrivkramp.. Haha. Men snart så, denna vecka kommer det, lovar jag.
Första advent idag, och igår hade vi kalas för min man. :)
Han blev så glad för hemmabiosystemet jag köpte. Hiihii, han förtjänar det verkligen!!
Kommer med bilder lite senare på alla underbara julpryttlar vi satt upp, i år lät jag faktiskt min man pynta helt själv, jag erkänner, jag är en perfektionist. Det ÄR svårt! ;)
Men det blev fint, han är duktig, bara jag som fått för mig att allt ska vara på ett visst sätt. Men som sagt, bilder kommer och nu ska jag försöka få min son att vila. (Hopplöst fall trots att han verkligen behöver det)
Tjingeling!
Dagens shopping.
Jag har ju juldekorerat liiiite, kunde inte hålla mig. Har köpt fina nya stående stjärnor till vrummet, långa kvistar (de ska jag spraymåla vita senare, klarar inte av den färgen de är nu) och till det en ljusslinga så den lyser upp fint. Men jag har beslutångest ang stjärnorna, kanske inte ska ha båda i samma fönster, de lyser rätt starkt (ja, vet att jag kan köpa svagare watt men orkar inte..) Och man skulle ju kunna ha en av dem på en bänk varsom i lghtn.. Hm.
Nu la jag även upp en bild på min dotters fina rosa stjärna! :) Och de måste ju tas i mörker, annars ser man inte mysfaktorn!! *viktigt*
Allt är köpt på rusta, kvistarna 50kr, belysningen på dem 40kr, stående stjärna 50kr st, den rosa stjärnan 80kr (om jag inte minns fel). Så helt klart värt pengarna. Älskar att handla julsaker på rusta, fina och prisvärda!
Idag har vi även pysslat här hemma, det gick sisådär.. Som alltid så går det inte riktigt att pyssla med mina barn för de börjar bara att bråka om allt och mamma blir stressad och det roliga är över.. Men, vi avslutade pysslet den här gången och de gjorde jätte fina saker. Inte bara julsaker, men en snögubbe var blev det och sen en varsin spindel. ;)
Barnens alster:
Isaacs, 2 år.
Linneas, 5 år.
De gjorde nästintill allt själva, så duktiga barn jag har. :) Trots bråk och stök så var det väldigt mysigt.
Och min "vackra" spindel:
*flinDet dumma var ju att de hade inga svarta flörtkulor eller piprensare, så måla hela flörtkulan fick vi göra själva också. Men det var skoj! Ska försöka baka pepparkakor med bråkstakarna nån dag här framöver också, min son lär ju bara äta upp degen, men det är ju den som är godast! ;)
Min man köpte en dekor-skylt som säger "God Jul" så den lär dyka upp här snart också. Han var som ett barn när han köpte den. De är bara för goa, våra män. *ler
Nu ska jag knåpa lite på min Novell. :)
Ps..
Det är inte många som läser min novell.. Men ibland är det några få, jag ber er att lämna en kommentar om vad ni tycker om min novell, vore så gulligt. :)
Tar emot bra som dåliga, kritik är alltid bra, då blir man bara bättre på det man gör!
Ja, lite babbel kanske man kan bjuda på trots allt..
Idag är jag hemma, mår inget vidare alls, men senare ska jag trots allt åka till arninge, måste komma iväg nån dag för att inhandla lite julpynt. Det är dags med lite nytt!
I fredags köpte jag en jätte fin julstjärna till min dotter, och så lycklig hon blev, en alldeles egen!
"Ååååh tack mamma, åååh så vackert den lyser!"
Den är rosa såklart, hon är 5år och klart att allt ska vara rosa då, inte mig emot, älskar rosa själv!
Ont i magen, åt frukost och drack kaffe för tidigt, innan jag ens var hungrig och då får man ta konskvenserna. ;)
Köttbulle macka med rödbetssallad, julen är ju på intågande, då måste man äta denna utsökta macka!
Nu ska jag fixa till mig för att knata iväg, orkar inte, men vf. Hehe.
Återkommer kanske med lite bilder på det fina pyntet!
Tjingeling!
Hemligheten-Kap 7.
Kap. 7.
Fredag eftermiddag. Jennie sitter hemma vid fönstret i allrummet med en kopp kaffe i handen. Det stora underbara fönstret som man kan sitta i, som har en liten bänk nedanför. Det var mycket på grund av detta fönster som hon ville köpa huset.
Ute regnar det igen, det har gjort det ett antal veckor nu, det är November men ingen snö. Träden har tappat alla sina vackra rödgula löv och står nakna, gråa. Börjar bli riktigt mörkt nu, klockan är bara tre och snart är det kolsvart ute. Hon önskar för sig själv att det snart blir ordentligt med minusgrader så snön kan få falla, hon klarar inte av detta gråa väder just nu. Det gör henne deprimerad, tom och gråtfärdig. Varför har hon ingen aning om för samtidigt älskar hon mörkret, tända en massa ljus och mysa under en filt i soffan med en kopp the eller kaffe.
När hon sitter där, ensam i tystnaden kommer smärtan igen. Hon känner hur det fyller hela hennes bröstkorg och hur den sprider sig ut i hela kroppen, ända ut i fingertopparna. Smärtan, ångesten och ensamheten.. Smygandes, som om den har väntat på att få komma fram och göra sig hörd. Små blickar, händelser börjar ta form i minnet från när hon var barn och tonåring.. Hemska tillbakablickar som hon helst av allt inte vill se igen.
- Nej jag vill inte, snälla…
Ber hon sina egna tankar, hon vill inte minnas, hon vill inte gå igenom detta igen. Hon har kämpat i så många år på att må bra, en massa olika terapier som tillslut funkade…. tills nu.
Hon sluter sina ögon och tårar faller igen, tårar som en gång för länge sen föll. Tårar som aldrig slutar, de bara faller och faller, tyst, ensamma. Inte en snyftning hörs, det är bara tårar som faller rakt inifrån själens djup.
Hennes själ är inte läkt, den bär fortfarande på samma smärta som bara för en tid klarade att hålla det inom sig och livet kunde gå vidare. Men nu orkar den inte längre bära på smärtan själv, masken brister åter igen och pusslet splittras.
Hon kan se det framför sig, hon ser sig själv titta på henne när hon sluter ögonen. Hon ser en glad människa, som till synes inte har några bekymmer, men så händer det något. Det är som att ansiktet faller av, sprickor bildas och sakta bit för bit faller de av och det är som en annan person träder fram. Ansiktet är livlöst och hon har en sådan skräck och sorg i ögonen, en tomhet som inte går att beskriva med varken ord eller text. Hon tycker så synd om henne, när hon plötsligt inser igen, att det är henne själv hon ser. Fort slår hon upp ögonen och viker sig i förtvivlan och gråter högt.
- Nej, nej, nej.. Nej snälla nej..
Det är som att nåt drar i henne, slår sina klor om henne och drar ner henne i det svarta djupa hålet igen. Det finns inget hon kan göra, hon kan se sig själv kämpa sig själv blodig och trött, skrika sig hes men inget hjälper. Oavsett hur mycket hon kämpar mot demonen som slagit klorna om henne så förlorar hon kampen och tillslut blir hon nerdragen i det djupa mörka.. Skrikandes, faller utan fäste.
Hon ligger ihop kuren på golvet, tårarna faller och om och om igen ser hon hur hon blir neddragen i det svarta hålet, oavsett hur många gånger scenariot spelas upp igen och hon försöker att ta sig upp, misslyckas hon. Hon skriker inombords, nästan så det hörs ut och blir öronbedövande. Ligger där i fosterställning, går igenom allt om och om igen, smärtan är för stor, hon klarar det inte..
Plötsligt öppnar hon ögonen, som om nåt inom henne vände på allt och bestämde sig för att stänga av. Tårarna slutar falla, känslorna kopplas bort, hon kände livet från sin kropp lämna henne, hur all glädje försvinner från ögonen och hon ligger där, tomt stirrandes..
Det gjorde fortfarande ont inom henne, men inte lika ont, nu var det bara tomt. Ingen sorg, inget hat, inga tårar. Allt var bara tomt, förutom demonen som vägrar försvinna.. Som klöser sönder hennes inre, långsamt, smärtsamt tills det inte ska finnas nåt kvar, tills hon ger upp.
Men nu hade försvarsmekanismen satt igång på riktigt, nu visste hon att hon var tillbaka på ruta ett igen.
Allt skulle börja om från början, den långa kampen hon en gång genomledde och tillslut vann, började nu om från början.
Den onda cirkeln har startat igen.
Trots att hennes kropp var som förlamad, ställde hon sig upp. Fast besluten om att hon fick inte glömma livet, sina barn och sin man på grund av att en gammal bekant hade satt klorna i henne igen. Hon tog ett djupt andetag, stängde in lite till av allt hon just känt som i en liten låda och gick till hallen för att sätta på sig skorna.
Idag ska de ha fredagsmys, idag ska de titta på en film och äta gott. Nu ska hon hämta Wille på dagis för att sedan möta upp sin man och tvillingarna i byn.
Fast besluten gick hon ut genom dörren, oavsett vad hon än känner så ska det inte få vinna, hon har alldeles för mycket att leva för. Oavsett hur ont det gör, eller hur svårt det kommer att bli så ska hon ännu en gång vinna över hennes inre demon. Hon ska inte ge upp, hon kommer aldrig låta den vinna, ännu en gång ska hon kämpa sig igenom detta.
- Aldrig att jag ger upp nu!
Sa hon lågt men bestämt när hon låste dörren.
Tips.
Snart är nästa kapitel på intågande.. Lovar.
Kramis.
Sjuk
"Kära Tomten,
Jag önskar mig en Laptop i julklapp, snäälla, jag har ju varit snäll hela året (ja nästan iaf). Och den får gärna vara rosa!" fniss...
*Blink blink*
Godnatt.
Hemligheten-Kap 6.
Kap. 6.
- Din jävla idiot, hur fan kunde du? Skrek Jennies mamma nere i köket.
Nu var det dags igen, nu är det bråk igen och Jennie höll för öronen på övervåningen i sitt rum. Varför ska de alltid bråka, varför kan det aldrig vara lugnt här hemma. Hon ville bara bort, sjunka genom jorden, önska sig bort till en annan planet.
- Du är så jävla äcklig, du sa att ni inte träffades längre, fy fan för dig Jörgen. Fy fan. Röt hon åt honom. Nästintill varje dag var det nåt de hade att bråka om och var det inte nåt så var de båda på barnen, skrek och gorma, örfilar hit och dit.
- Men Carina lugna ner dig! Skrek han, och hon blev ännu mer förbannad.
- Lugna ner mig? Jag ska tala om för dig när jag ska lugna ner mig.. Ditt jävla kukarsle!
Brak hördes, saker som krossades och höga skrik, fula ord..
Jennie bad om att åter igen om att komma bort, hon titta ut mot himlen och önskade att hon kunde få komma hem. För här hörde hon inte hemma.
- Det här är inte min familj, jag vill hem, snälla kom och hämta mig. Bad hon tyst till stjärnorna.
Jennie gick in till sin systers rum för att kolla hur hon mådde, tack och lov så låg Klara och sov. Bekymmersamt tittade hon på henne, önskade att hon hade hamnat i en bättre familj än denna, stackars lilla barn vad hon får vara med om.
Hon gick ner för att kolla vad som hände, hon visste att det var dumt men ville att de skulle sluta, ville få dem att bli sams igen. Åtminstone sluta för alla andras skull.
Ner för den svängda vita trappan, genom det alldeles för orangefärgade vardagsrummet, noterade alla de vildvuxna blommorna i fönstret som trängdes på en liten bräda. Gick försiktigt mellan de krossade tallrikarna på golvet och kom tillslut fram till dörröppningen till köket där hon stannade. Såg rakt igenom det långsmala rummet in till matsalen där de stod och skrek åt varandra. De skrek så högt att det var öronbedövande.
- Fy fan vad jag hatar dig! Du är så jävla äcklig, och med en hora dessutom!
Hennes pappa stod bara stilla, sa inget och suckade åt henne. Han visste mycket väl att det fick henne att bli mycket argare och mer frustrerad. Han hånlog åt henne som han alltid gör när han vill att hon ska bli förödmjukad. Hon exploderade och ögonen blev svarta. Hon slog till kökslampan som hängde över köksbordet så den flög rakt in i hans ansikte, träffade över läppen och näsan så det rann blod.
Carina backade undan, med vetskapen om att det var riktigt illa gjort och att hon skulle få ångra det. Hon kom så långt som till halva köksgången och en stol kom flygandes rakt emot henne och Jennie med full kraft. Ingen hann reagera, det var som det hela skedde i slowmotion och Jennie var som fastfrusen vid dörröppningen, gapandes med stora ögon. Hon följde stolen då den precis missade mamma och kom flygandes emot henne..
Den studsa mot skåpet precis framför hennes ben, in i väggen bredvid och missade henne med en millimeter.
Hon stod bara och stirrade. Den kunde ha träffat henne, varför gick hon ner hit överhuvudtaget?
- Det är du som är en jävla hora, jag är så jävla trött på dig att jag skulle kunna slå ihjäl dig! Förstår du det, så du ska passa dig jävligt noga! Fan att stolen missade dig, önskar att du hade brutit vartenda ben i kroppen!
Han var svart i ögonen, stod nära Carina och skrek henne rakt i ansiktet med höjd hand. Han kommer slå henne! Var Jennies första tanke.. Skräcken spred sig till max i hela kroppen men hon kunde fortfarande inte röra på sig, vad skulle hon göra, vad skulle hon säga? Vad kunde hon göra?
Hon noterade sin lillebror bakom sig och upptäckte att han hade fått stolen på sig men var ok.. Han stod också och bara iakttog vad som hände, med stora skrämda ögon. Hon ville gå och krama om honom men med rädsla för att hennes pappa skulle hoppa på henne fick henne att stå kvar, som ett skrämt rådjur.
Men åter igen, försvann han..
Jennie fick trösta sin mamma, hon bröt ihop i hennes famn och berättade allt hennes far hade gjort. Hur han var otrogen mot henne med den jävla horan, som hon uttryckte det, och förbannade honom. Berättade vilket äckel och usel far han var.
Jennie stod och höll om sin mor, smekte henne över håret och intalade henne att allt skulle bli bra.
Hon kände sig som en mor, som tog hand om sin dotters krossade hjärta och detta var inte första gången hon fått ta den rollen..
---
forts. följer.
Hemligheten-Kap 5.
Kap. 5.
Jennie hoppa till och rodna. Hur länge hade han stått där? Hade han sett alla hennes grimaser hon hade för sig? Tankarna snurra och hon kände sig som en fånig tonårsflicka.
- Älskling, jag har sett dina grimaser förut. Sa han som om han visste vad hon tänkte på. Hon kunde inte annat än att tappa hakan men sen för att ge honom ett leende.
- Eh..
- Jaja. Skrattade Andreas. Vi ska åka nu, tänkte bara säga hejdå och om du ville ta adjö av barnen.
- Usch säg inte adjö, det låter så.. Så.. Permanent. Så hotfullt, på nåt sätt. Som om de aldrig kommer hem igen.
- Äsch, du är så dramatisk älskling. Log han.
Hon sprang och krama barnen, pussa på pannan som hon alltid gör och krama lillaman länge, länge och överöste honom med pussar. Det får man ju inte göra på de stora barnen, det är bara äckligt, det hade hon minsann fått höra.
- Sälj många hus nu älskling så vi blir rika. Beordrade hon sin man och gav honom en kyss.
- Som om vi skulle bli rika på det. Skratta han.
Precis när alla barnen gått ut genom dörren med hennes man hack i häl nöp hon tag i hans utsökta rumpa, kan inte bara låta bli. Och de log åt varann och dörren stängdes.
- Jaha.. Ensam igen då.. just ja min krigsmålning! Utbrast hon och rusa in i badrummet igen.
Blå, rosa eller kanske till och med orange ögonskugga! Kanske skulle satsa på att göra en regnbåge när hon ändå håller på?
Nej, det blev grön, som varje dag men visst blev den lite intensivare idag och visst är det snyggt till hennes gröna ögon och röda lockiga hår.
Putmun, kisa med ögonen och puffa upp håret - nästan en filmstjärna. Ja, om man skär av vid halsen så man inte ser alla valkar hon fått med åren..
- Åh, nedrans goda choklad. Förbannade hon och log.
Jobbet.
- Jennie! Du är inne idag, så bra. Vet ju att du inte jobbar heltid men hade uppskattat ett samtal om att du skulle vara hemma igår. Utbrast hennes chef när hon steg in genom dörren.
Ånej, hon hade inte ens ringt. Hur borta var hon igår egentligen?
- Oj, förlåt mig. Jag.. Jag har ingen bra ursäkt alls. Skämdes hon och titta ner i golvet.
- Ingen fara, det var lugnt här igår men om det hade varit åt andra hållet hade jag nog fått fundera på den usla ursäkten. Log hon menande.
- Tack, jag förstår. Och log skamset tillbaka.
Hennes chef vet allt, eller ja, inte allt. Bara det hon behöver veta, att hon är sjukskriven sjuttiofem procent sen två år tillbaka och kan var hemma då och då om hon verkligen känner att hon måste. Men det är klart att det är ett måste att ringa om hon inte kommer, det kunde hon inte komma över. Så pass vuxen var hon väl, det trodde hon i alla fall.
Jobbet bestod i princip av att svara i telefon hela dagarna. Göra lite kopior och se till att hennes chef inte missa någon lunch med nån viktig person, eller nåt annat möte. Kort och gott, hon var en slags sekreterare fast med lite mindre uppgifter. De var två som delade på uppgifterna och det var rätt skönt.
Hon hade varit där i snart 11 år, aldrig i hela sitt liv hade hon tänkt sig att jobba som sekreterare men hon trivdes. Hennes chef var en mäklare av den värsta sorten, och det betydde att hon var lite finare än alla andra mäklare och sålde finare, lite exklusivare hus till rika människor. Men hon var inte otrevlig för det, snarare för trevlig för sitt eget bästa ibland.
Det var inom jobbet som hon träffade sin man Andreas för tio år sedan. Mäklarna träffas vart femte år på en middag för att hålla kontakten, men inte för nära kontakt, därför inträffar detta bara vart femte år. Jennie skulle egentligen inte fått följa med, hon är som sagt ingen mäklare men hennes chef hade insisterat på att hon behövde ha lite trevligt.
Om trevligt var det hon skulle ha så var inte med en massa tråkiga mäklare, hade hon genast tänkt och försökte komma på ursäkter för att slippa. Men hon gav sig inte och fick med Jennie tillslut. Idag tackar hon sin chef för att ha övertalat henne, annars hade hon säkerligen aldrig träffat sin stora kärlek och aldrig fått sina underbara barn.
Hur Jennie träffade Andreas.
Hon sprang runt i sin lilla etta på trettioåtta kvadratmeter, rotade förskräckt i sin garderob och undrade vad sjutton hon skulle ha på sig. Vad hade man på sig under en middag med mäklare? Hon visste att hennes chef hade sagt att det skulle vara lite festligare klädsel, men vad är festligare klädsel för en mäklare? Hon ville inte komma och se för tillfixad ut, hon ville heller inte komma och se för alldaglig ut.. Efter att ha rivit ut hela sin garderob fann hon en grå klänning, lite lagom urringning och som går ner till knäna.
- Den får duga!
Hon ålade på sig klänningen som var en aning tajt men oj så läcker den var, alldeles perfekt, festlig men ändå inte för mycket. Håret satte hon upp i en knut med lite lockar som hängde ner i nacken och runt ansiktet. Däremot för att själv känna sig lite finare så sminkade hon sig lite mörkare än vanligt med svart ögonskugga istället för grön och lite svagt rött läppstift.
Hon tittade på sig själv i den lilla spegeln i badrummet, kisade med ögonen och putade med läpparna.. Ja, det fick duga, hon blev trots allt rätt snygg måste hon erkänna. Och att ha jobb igen hade fått henne att gå ner i vikt så hon såg nästan smal ut i den åtsittande klänningen.
Hon hoppa till då hon hörde hennes chef tuta utanför lägenheten, satte på sig sina svarta höga skor, röda kavaj och drog åt sig den lilla svarta handväskan. Kastade en blick på sig själv i hallspegeln för att dubbelkolla sminket och gick sedan ut.
- Hej Jennie, oj vad tjusig du är! Riktigt snygg! Hennes chef tittade häpet på henne.
- Oj, jaha, tack så mycket.. Inte för tjusig hoppas jag?!
- Du kommer klart vara snyggast ikväll i alla fall! Försäkrade hennes chef.
Ånej, nu hade hon fixat till sig för mycket och hon som tyckte att det alls inte var så. Nu kommer det synas med självklarhet att hon inte hör hemma under den middagen..
Alla var så hemskt alldagliga, hennes chef hade fel, det skulle inte alls vara festligt. Usch så alla såg gråa och trista ut. Dock hade hennes chef på sig en röd ganska vågad tajt klänning, det mörka håret var utsläppt och till det hade hon målat sin läppar röda. Så helt ensam med festlig klädsel var hon inte. I jämförelse med hennes chef så var hon ganska alldaglig själv. Jennie verkligen beundrade hennes chef för att hon inte lät sig bli lika grå och trist som alla andra mäklare, för det var de verkligen och de hade alltid den där tonen när de pratade; som om de var bättre och finare än alla andra.
- Här borde du kunna hitta dig en fin man Jennie. Viskade hennes chef innan hon minglade iväg till baren.
En fin man? Nej, skulle inte tro det. Hon ville inte ha någon tråkig mäklare till sin äkta make, så tråkigt livet skulle bli. Hon minglade efter till baren och beställde en drink. Svepte blicken över rummet och kände att hon hellre hade suttit hemma i sitt ihop plock till etta framför tv:n med läsk och chips. Så malplacerad hade hon nog aldrig känt sig i hela sitt liv.
Hon smet ut på terrassen och satte sig på en stol, suckade.
- Varför följde jag ens med? Sa hon tyst för sig själv med ansiktet i händerna.
- Vem pratar du med?
Jennie ryckte till, tittade upp och en man stod framför henne och log.
- Eh.. Ingen, jag.. Nu hade hon verkligen gjort bort sig, sitter här och talar för sig själv som en annan galning.
Mannen skrattade.
- Du behöver inte se så rädd ut. Hej förresten, jag heter Andreas.
Och han sträckte fram handen för att hälsa. Jennie satt och titta på hans hand en stund men tog den tillslut, sträckte på sig och log.
- Hej, jag heter Jennie.
- Trevligt att träffas Jennie. Så, vad gör du här ute i kylan?
- Jag tog en paus från allt bara, så mycket folk därinne..
- Ja, det är det verkligen. Han sänkte rösten.
- Och inte så roligt folk heller, tycker du inte att de är lite trista? Jag fattar inte detta med oss mäklare, varför ska vi vara så gråa och trista hela tiden. Och inte nog med det, vi beter oss som om vi vore bättre än alla andra. Du kanske kan svara på det? Och han blinka med ena ögat.
Jennie satt som förstelnad, visste inte om han skämtade eller inte, men hur det nu än var så hade han verkligen satt ord på det hon tänkte.
- Ja.. Jag menar.. Tvekande hon.
- Jag visste det! Han skrattade glatt. Du tycker att vi är tråkiga eller hur?
- Eh.. Nej, jag menar.. Äsch. Ja, jag tycker att ni är gråa och trista, jag tycker att ni beter er som om ni vore bättre än alla andra. Varför kan ni aldrig bara slappna av?
Det fanns ingen mening med att hålla tyst, hon hade redan gjort bort sig totalt och kunde lika gärna säga vad hon tyckte. Hon kommer i vilket fall som helst aldrig träffa denna man igen.
Andreas skrattade så han fick lov att sätta sig ner. När han lugnat ner sig tittade han henne i ögonen.
- Du, jag tror jag gillar dig väldigt mycket. Och du har så rätt, titta på alla dessa människor.. Han gjorde en gest med handen mot salen och fortsatte.
- Jag förstår inte hur de klarar av att leva med att låtsas som dom gör. Den enda vettiga människan där inne är din chef, hon är riktigt härlig. Hon är människa och vågar vara sig själv, en riktig kvinna.
Jennie lyssnade och noterade att denna man inte var som de andra mäklarna, han var helt klart en människa och inte någon grå gestalt. Hans skratt var äkta och hans ögon var varma. Riktigt vackra ögon dessutom, himmelskt blåa.. och hans mun var smal men såg så mjuk ut.. Hon tänkte med en gång på hur det skulle vara att kyssa de läpparna, hade han hårda kyssar eller mjuka.. Hur hans hår mot hennes fingrar skulle kännas, det gyllenblonda håret, som nästan skimrar som guld i terrassbelysningen..
- Vad tittar du på?
Hon vaknade ur sina tankar och såg att han log mot henne.
- Va, nej inget. Jag lyssnade på vad du sa bara.
- Jag slutade prata för 3 minuter sedan. Men titta på du, det var bara trevligt. Han log.
- Eh.. Jag noterade bara att du har blåa ögon. Sa hon snabbt och insåg genast att hon har gjort bort sig igen. Kunde hon aldrig bete sig som en normal människa? Och vad var det för kommentar, blåa ögon. Herregud, hon måste komma därifrån.
Hon ställde sig raskt upp och skulle precis springa ifrån honom då han tog tag i hennes hand.
- Förlåt mig men, måste du verkligen gå nu? Om du vill kan vi rymma tillsammans och äta på.. Burger King istället. Kanske inte lika god mat men mycket trevligare sällskap, vad säger du?
Hon blev så chockad, stod och tittade på hur han höll hennes hand och en värme spred sig i kroppen. Detta var helt sinnesjukt, hon kände inte ens denna man men samtidigt så var det som om hon känt honom i hela sitt liv. Hjärtat tog ett skutt.
- Ja, jätte gärna tack.
forts. följer..
Hemligheten-Kap 4.
- Så vad var det med dig igår? Undrade Andreas när de stod och drog över det vita överkastet på sängen tidigt på onsdagsmorgonen .
- Va? Jaha.. Men jag sa ju det.
- Nej det gjorde du inte, du brukar aldrig sova sådär djupt.. Ja, det var länge sen du gjorde det och då..
Jennie avbröt sin man.
- Nej, älskling. Jag mår bra, oroa dig inte för det nu. Nämnde hon snabbt och gick in i badrummet precis till höger om sovrummet för att borsta tänderna. Såg på sig själv i spegeln, ville verkligen inte oroa sin man. Detta kommer gå över, ingen börda han ska behöva bära. Han har varit med om tillräckligt och behöver verkligen inte detta just nu med all stress han har på jobbet. Nej, detta behöver han inte få veta.
Andreas kom in i badrummet och drog åt sig sin tandborste, smeta på alldeles för mycket tandkräm som han alltid gör och titta på henne i spegeln.
- Men älskling, du berättar väl för mig om det är nåt? Du vet ju att vi måste tala med varandra.
- Ja älskling, jag vet. Jag lovar.
Ja, en vit lögn skadar väl ingen, eller? Eller vit lögn, det är ingen lögn för hon mår bra. Mindre snedsteg bara.
- Upp hoppa lilla loppa.. Eller loppor! Utbrast Jennie i ett glatt skri åt sina äldre barn när hon klev in i deras rum och tände lampan.
- Men mamma, släck lampan! Jag får ont i ögonen.. Kved Hugo.
- Jag med. Släck! Skrek Nadja. Alltid är det flickor som har värst morgonhumör och ska skrika.
- Jaja, jag släcker men det är bäst för er att ni är uppe om tio minuter. Nu är det frukost och jag vill inte att ni missar den.
Ungar! Vad hände med de morgonpigga barnen som skulle gå upp klockan fem varje morgon då Jag ville sova?! Då man var hemma med dem och Kunde sova.. Nej, det är ingen ordning på nåt. Orättvist är det, minsann. För att inte tala om helgerna, då är de uppe med guld i mun klockan halv sju på morgonen, vad är det för sätt?
Tankarna snurra om barnen såhär tidigt på morgonen, som det gör varje morgon i Jennies huvud. Inte en tanke på gårdagen eller dess små snedsteg, som hon valt att kalla det. När hon kom in i köket satt hennes man och matade Wille, drack en kopp kaffe och läste morgontidningen samtidigt. Det var som i en Amerikansk film, där allt är som en i dröm, som egentligen inte existerar på riktigt. Förutom i små korta ögonblick, ögonblick som man måste ta vara på och njuta av innan den är över igen.
- “Multi-tasking” ser jag. Flörta hon åt sin man som skrattade åt hennes kommentar.
- Ja, om det ändå vore så väl. Kolla min skjorta, full med utspillt kaffe. Och han visa upp den för henne och de båda skrattade glatt.
- Min enda rena skjorta också! Måste jag kolla igenom smutstvätten efter en utan fläckar.
Och en långdragen suck hördes.
- Jaja, det är inte hela världen. Du har kavaj över skjortan i vilket fall som helst. Försökte hon muntra upp honom och gick över till honom och gav en morgonpuss.
Det är inte alla som får spendera tid med familjen innan jobb och skola börjar, det är nåt som Jennie verkligen älskar, mornarna är så mysiga. Alla är rufsiga i håret, röda om kinderna och så kramgoa, ja så länge ingen har vaknat på helt fel sida det vill säga. Vilket de äldsta barnen tydligt gjort denna morgon.
- God morgon barn!
- Mmm. Fick hon till svar när de dank ner i varsin stol, rörandes utan intresse i sina skålar med flingor.
- Oj, vilka solstrålar vi har här då. Ät nu, så vi kommer iväg i år. Sa Andreas åt dem.
- Ni är verkligen för roliga, visst att ni är tvillingar, men måste ni dela humör också. Skämtade Jennie till det. Men inget svar, de blängde bara på henne, titta på varandra och sen ner i sina skålar igen.
Barnen blev iväg skjutsade till sitt rum för att klä på sig och Jennie stod ensam kvar i köket, tackade än en gång att hon hade sin man hemma på mornarna. Tog tag i disken och suckade stort när hon upptäckte att det var rent i diskmaskinen.
- Jag orkar inte nu.. Suckade hon. Och drog blicken över rummet, noterade de gröna gardinerna som måste bytas för att hon tröttnat på färgen. Blommorna som är halvdöda och måste vattnas, hon har verkligen inte några gröna fingrar, dock så önskade hon det verkligen. Att ha ett grönt hem var något hon alltid drömt om men vem sjutton kommer ihåg att vattna blommor? Ja, inte hon, den saken var säker. Och det roliga var, hennes blommor bestod av “garderobs-blommor” som man kallade dem. Hon visste inte ens vad de egentligen hette, de ska klara allt sägs det men de dör ju bara. Nej, hon förstod inte hur hon lyckades. Blicken landa på hennas älskade vita vitrinhörnskåp. I den hade hon sina porslinsdockor i som liten, men nu får de bo på vinden och ha råttorna som sällskap för att hennes man är vettskrämd för dem. Nåt om att han såg “Chucky” när han var alldeles för ung. Hon saknade dem, de var hennes allt som liten flicka. Hon suckade.
- Jaja.. Var hennes sista ord när hon lämna köket och gav sig in i badrummet för att lägga en vacker ansiktsmålning.
- Kanske skulle lägga en krigarmålning idag?! Fnissa hon för sig själv.
- Nej, skärpning nu. Och titta manande på sin egen spegelbild. Gjorde olika grimaser och larvade sig när hon hörde en mörk stämma.
- Vem pratar du med?
---
forts. följer.
Hemligheten-kap 3.
Kap 3.
Telefonen ringer och hon vaknar med ett ryck ur sin djupa sömn. Tung och med suddig syn flyger hon ur soffan, slår knät i glasbordet och skriker till. Springer till hallen i jakt efter sin mobil. Rotar ivrigt i sin turkosa blommiga väska, finner inget så hon vänder upp och ner på den så allt trillar ut. Dunk, där kom mobilen, äntligen..
- Ja, hallå det är Jennie.
- Vart är du nånstans, jag har ringt 50 gånger. Vad håller du på med? Dagis har ringt, vet du vad klockan är?
- Va? Nej.. Svarar hon och tittar sig omkring på de utspridda barnskorna i hallen.
- Hon är tio över fyra!
- Nej, helvete också.. Jag måste lägga på älskling, vi hörs sen.
Klick.
- Helvete. Muttrar Jennie för sig själv. Tittar på mobilen, och ser att både hennes man och dagis har ringt ett antal gånger, men 50 gånger var väl att ta i. Det var ju bara 23 gånger.. Hur djupt sov hon egentligen?
Vart tog dagen vägen. Hur kunde hon missa att hämta Wille på dagis, hur, hur, hur? Fort drog hon på sig sina röda stövlar och den vita jackan. Drog åt sig väskan.
- Nej, vart fan är nycklarna? Åh helvete.
Usch så jag svär, tänkte hon för sig själv.
Fort yrade hon runt i huset, fortfarande dåsig efter morgonen. Vart kan Wille ha lagt mammas nycklar nu då, funderade hon. In i köket, under det vita köksbordet, inte där.. In i hallen igen och ut i allrummet, inte där.. Och inte i blomkrukan där hon brukar finna dem.
- Åh Wille! Sucka hon högt.
Sprang fort in i Willes rum och vände upp och ner på hans blå låda med alla leksaker i. Där var dom.
- Äntligen, jäklarns busunge! Skratta hon.
Springer ut, låser dörren och springer iväg till dagis.
Tankarna snurra, ångesten sitter fortfarande kvar i bröstet och benen är inte lika starka som förr. Vad är det med mig, hur kunde det bli såhär? Hon kan inte sluta tänka på sin ångest, det var så länge sedan hon kände av det och den är lika stark nu som den en gång varit för länge sedan.
Nej, lägg av nu. Det går över, den har kommit förr för att försvinna lika fort igen, det blir bra snart!
- Hej! Gud förlåt mig att jag är så sen, jag mår inte så bra och somnade imorse, kan inte förstå att jag försov mig så och inte hörde mobilen.
- Hej, nej det är ingen fara. Vi fick bara ha lite extra roligt istället. Log Willes dagisfröken åt henne.
Gud, tack och lov att de inte är gamla surkärringar på detta dagis. Tänkte hon snabbt.
- Det ska inte hända igen, jag lovar. Sa hon med ett leende till svar.
- Hej mammas älskling, haft det roligt idag?
Wille hade inte märkt någon skillnad, han var lika glad som alltid, en liten solstråle. Med stort leende kom han springandes mot henne och hon fick en stor kram.
- Åh tack gubben, mamma behövde verkligen en kram. Log hon åt sin son.
Hemma.
Wille sitter och leker på den svarta mattan i allrummet, hon står och tittar på honom från hallen och funderar på vilket underverk han verkligen är. Bara 1½ år gammal och sitter med sina bilar och kör dem fram och tillbaka. Ända sen han föddes har han verkligen varit förtjust i bilar, det första ordet han lärde sig var “Tuut tuut”.
Maten ja, hon måste börja med maten. Snart kommer de stora barnen hem och maken, bäst att maten är klar då för klockan är redan snart fem.
- Det får bli makaroner och köttbullar idag! Sa hon för sig själv men låtsades som om hon sa det till Wille. Hon hade precis hällt i makaronerna i det kokande vattnet när hon hör dörren öppnas och två små yrväder komma inspringandes.
- Mamma, mamma, mamma! Vet du vad?
- Skorna!! Tillbaka till hallen på en gång! Hör hon Andreas ryta åt barnen. Och hon ser dem sucka stort och hasar sig tillbaka till hallen igen med lerspår efter sig.
- Se nu vad ni har gjort, titta så smutsigt det blev på golvet! Tillrättavisar han barnen.
Jennie ler men suckar samtidigt, måste hon städa, skura golvet. Men hon kan inte vara alltför sur på sina små. De hade trots allt nåt jätte intressant att berätta för henne. Ja, enligt dem själva såklart.
Hennes man kom emot henne och gav henne en puss på munnen.
- Hej älskling. Vad hände idag, varför var du så sen?
Jennie hade totalt glömt bort att det var han som ringde och väckte henne. Helt plötsligt så skämdes hon inför sin man och titta ner i makaronerna.
- Ja, jag mådde inte så bra imorse. Jag somnade och glömde ställa alarmet, men jag förstår inte att jag kunde sova så länge överhuvudtaget.
Sa hon utan att ta nån ögonkontakt med Andreas, rörandes i makaronerna.
- Jaha, ja.. Mår du inte bra, är du sjuk?
- Jag vet inte, kanske har fått influensan bara, är hemskt trött i kroppen. Men det går nog över snart. Log hon mot sin man lovande och hoppades på att han inte skulle ställa mer frågor. Så hon pussade honom igen och bad honom duka bordet.
- Vad blir det för gott idag då, älskling? Frågade han henne med huvudet i skåpet med tallrikar.
Jennie skrattade till och svarade.
- Lyxiga stuvade makaroner och delikatessköttbullar från ICA.
Om man får det att låta lite mer exklusivare så kanske det till och med smakar lite bättre.
Nu kom barnen inspringandes igen med höga ivriga röster.
- Mamma, vet du vad?! Sa de i kör.
- Nej, vadå? Skrattade hon.
- Du vet, Julia i klassen, hon den där nya. Hon Pruttade inför ALLA på lektionen! Och så brast de båda två i skratt så de föll ner på golvet och kiknade.
Jennie skrattade med barnen. Så det var det som var så viktigt, fnissade hon för sig själv.
- Jaha, ja det var väl tokigt.
---
forts. följer.
Hemligheten-kap 2.
- Nej! Jag vill inte att du följer med ut, jag vill inte!
Lillasyster fortsätter att sätta på sig skorna, kämpar så hon blir röd i ansiktet och de blonda lockarna faller ner i ansiktet, hon är bara 3år, 10 år yngre än Jennie.
- Men sluta säger jag. Jag vill leka med min kompis själv, måste du följa med varje dag!? MAMMAAAA!! Säg åt Klara. Jag vill inte passa henne idag, jag vill inte göra det varje dag Mamma!
Klara har lyckats få på sig skorna och krånglar med den rosablommiga jackan.
- Jag vill följa med, snälla Jennie.
- Mamma, kom och ta Klara!
Bråk utlöses, skrik i höga toner.. Lillasyster ber om och om igen att få följa med ut. Hon kan inte få jackan stängd och storasyster är snart klar med att ha klätt på sig, skynda, skynda måste hinna följa med ut och leka.
- MAMMA! Kom och ta henne nu, kan jag inte få leka en dag själv med min kompis? Jag orkar inte med henne idag, hon är bara jobbig. Hon har klätt på sig nu mamma, kom och ta henne, hon tror att hon kan få följa med ut.
- Jag vill, jag vill också leka. Hörs det från Klara där hon sitter vid dörrmattan.
- Men du får inte följa med!
Jennie blir illröd i ansiktet och står och stampar bredvid, men samvetet säger ifrån när hon bara vill springa ifrån henne. Hon vill ha hjälp från mamma, hon vill att mamma ska förklara för Klara att hon kan inte följa med ut idag så Jennie kan gå ut med gott samvete.
Men Mamma står och suckar i köket, orkar inte ta tag i situationen. Fortsätter att ignorera och röka vid spisfläkten, hör inget, ser inget.
- Snälla. Ber Klara. Som precis har lyckats få till dragkedjan på jackan när pappa kommer med snabba hotfulla steg emot henne och storasyster. Han tar tag i Klara hårt om armarna, skakar om henne hårt om och om igen... Stirrar på henne med svarta ögon och Klara brister ut i gråt av panik. Jennie backar tillbaka med vidöppen mun, fattar inte vad som händer.
Vad har jag sagt, vad har jag gjort, nu gjorde jag honom arg.
Paralyserad står hon och iakttar hur pappa drar upp dragkedjan på lillasyster ända upp och tar tag vid halsen hårt så att hon inte kan andas, som i ett strypgrepp håller han om hennes hals med en hand och den andra om hennes arm. Stirrar på henne medans den lilla kroppen tappar kraft, som om han njöt av det. Hon ser sin lillasysters skräck växa i ögonen och stora tårar som sakta rinner längs hennes kinder, oförmögen att kunna göra nåt, att inte kunna andas. Jennie står och tittar på, oförmögen att röra på sig av skräck på grund av det som sker. Hon ser mamma i dörröppningen, som bara står och tittar på, låter honom fortsätta.
Jennie ser hur den lilla kroppen lyfts upp med en sådan enorm kraft, hur hennes lillasyster ser på henne med panik i ögonen, hur han stampar iväg med Klara under armen, fortfarande hållandes i dragkedjan vid halsen så hon inte kan få luft och uppför trappan. Tillslut hörs en fasansfull duns och hon hör Klara högt kippa efter andan. Huset är inte litet, det krävs ett ordentligt oljud för att höra nåt från övervåningen..
Om och om igen spelas scenariot upp i hennes huvud under några fåtal sekunder samtidigt som tankar om hopp om att pappa inte ska döda Klara, när hon ser sin mamma igen, ståendes på samma plats.
- Vad fan står du bara där för? Gör nåt, gör nånting Mamma!! Hur kan du bara titta på? Jag ska fan döda den jäveln, jag ska DÖDA HAN! Skriker hon.
Mamma tittar på Jennie med tom blick, det var som om hon inte var vid medvetande och hon hör pappa komma springandes förbi dem, fort ut genom dörren och försvinner.
Jennie går in i tvättrummet, som ligger precis intill hallen, gömmer sig i mörkret och bryter ihop i gråt. Vad har hon gjort, hur kunde hon vara så dum att göra honom arg? Vad tänkte hon med? Nu har Klara fått betala priset denna gång, lilla stackars Klara. Hur kunde hon göra så mot lillasyster?! Allt hon ville var att leka med henne, bara leka..
Hon hör att Klara fortfarande kippar efter andan, hon kan inte andas.
Allt är hennes fel..
- Allt är mitt fel. Viskar Jennie för sig själv.
- Förlåt Klara.. Förlåt.
---
forts. följer..
Hemligheten.
Solen sken och hon kunde se de rödgula bladen leka i vinden utanför hennes köksfönster. Inget hade gått fel, allt gick som på räls. Livet, ekonomin, jobb, barnens skolgång, lillemans inskolning på dagis och kärleken till hennes man var fortfarande lika stor.
Det kom så plötsligt, som från ingenstans och det slet sönder allt i hennes värld. Hur kunde detta ske, hur fick det ske? Förstod inte hur en sådan sak kunde slita henne i stycken som om hon vore ingenting, vad var det som hände egentligen? Hon förstod absolut ingenting, och där satt hon, med kaffekoppen i handen, barnen var i skolan o lilleman på dagis. Snart var det dags att gå till jobbet, men hon kunde inte röra sig, satt som paralyserad av något. Allt och inget rusade genom huvudet, ena stunden var det bara tomt som ett eko och i andra var det som om hon satt i en stor lokal med en massa folk som pratade i mun på varann, det gjorde henne galen och enormt frustrerad. All kontroll hade bara försvunnit, hon kände sig som en ballong som pyste ut mer och mer luft tills hon blev helt tom på energi..
Tom.. Vad är det för känsla egentligen? Hur kan hon vara tom, nu, när allt är så perfekt? Allt hon velat ha har hon fått, allt hon kämpat för så hårt och så ska det sluta såhär? Tom.. Känsla av tomhet, bröstet kändes som om det skulle sprängas men samtidigt ihåligt, nästan så man skulle kunna sträcka in handen i bröstet och känna ett stort hål, ett stort svart hål..
Hon rycker till när hon hör ett plötsligt högt ljud, vaknar upp lite från dvalan och ser att hon tappat kaffekoppen i golvet som har gått sönder i flera bitar. Hon inspekterar hur kaffet har spritt sig, med tomma ögon tittar hon på de mörka fläckarna som spritt sig över golv och väggar. Hon känner att hon inte bryr sig, och i vanliga fall skulle hon på stört kastat sig ner på golvet och börja städa, skrubba bort allt innan det blev ingrott och lämna hemska bestående fläckar. Men nu satt hon bara där, och stirrade på det, kände mer att det var skönt med dessa fläckar än inget, det var nåt, hon såg på nåt, allt var inte dött.
Hon kände sig som en levande död, inga känslor.
Hon tog ansträngningen och reste på sig, fortfarande stirrandes på den krossade koppen, tog steg för steg därifrån som kändes som bly. Hur kunde benen bli så tunga? Att gå upp för trappan orkade hon inte ens tänka på, så sakta släpandes på sina fötter gick hon mot vardagsrummet, mot soffan, allt gick som i slowmotion. Gud, det kändes som om hon har gått flera mil fast hon visste att det var inte många meter. Av utmattning damp hon ner i soffan och försvann tyst in i djup sömn.
--
Forts följer...
Ojdå..
Jag har länge funderat på, eller länge, sen jag skapade denna blogg, vad jag vill ha den till. Jag är inte sån som vill lämna ut hela mitt liv i en blogg för hela världen att se, privatliv är privat. Småsaker som choklad är lätt att skriva om, kanske inte så intressant dock. ;)
Så, kom till denna slutsats.
Jag ska skriva ner lite noveller här, om de är bra eller dåliga kan jag inte lova. Det är läsaren som får bestämma det, så, jag skriver bara och så får vi se vad de kommer handla om, korta eller långa.. Jag är ingen författare direkt. ;)
Snart kommer första.. Håll i er!
Lite smått om Halloween.
Man måste ju bara prova, med kaffe till, en snöig dag som denna. Ja, det Snöar! Tyvärr så när det landar på marken så försvinner det på en gång. Lite trist, vore härligt med den vita snön i mörkret nu. Då hade man säkert fått ännu mer julkänsla när man äter denna. :)
Kan lika gärna lägga in lite pysselbilder från Halloween, pumpor jag skurit och lite fingers. ;) (Ursäkta den dåliga bildkvalitén)
Devil. Ser ni Lien? Smaskigt! ;)
Ja, jag gillar att pyssla. Väldigt mkt. Fingrarna är Fingers med sockerpasta runt om, ögonen är sockerpasta och blodet är pasta färg. Helt ofarligt att äta. ;) Dock var alla fegisar på festen vi hade, ingen vågade äta dessa, fick nästa tvinga dem och då var det minsann inget stopp på dem. Haha.
Ska se när jag kan fixa resten av korten från våran fest, dekorera är det bästa jag vet så det var riktigt kul. Badrummet var "läskiga rummet" med blod lite här och där (hela badkaret fullt), shrunken heads och eftersom min man tycker det är så vidrigt med dockor, satte jag upp några blodiga där inne också. ;)
Spindelnät i nästintill hela lghtn, massa spindlar, ljus överallt, kuslig musik och maten var en, tjaaa, den blev inte så lyckad men, en gås/höna/kalkon med avhuggen hals o lite blod på salladsbädd. Gästerna tyckte det var kul iaf! :)
Mkt roligt var det!
Andas.
Jag har verkligen torka när det gäller att blogga, jag som brukade vara så bra på att skriva dagbok. Hehe. Men nu börjar natten och på natten kommer de flesta tankarna, såsom livet, kärleken, barnen, framtiden, förflutna.
Jag har alltid haft lite kvällsångest, kanske pga att jag hinner tänka för mkt. På dagarna så är det full rulle med barn, jobb och vardagsliv. Att få allt att gå ihop utan att stressa sönder sig själv.
Så när kvällen kommer, efter alla bra program och man ligger där i sängen och inte kan sova så kommer den smygandes, ångesten.
Mkt "tänk om", eller "vad om" och "varför".
Mkt om barnen och deras framtid och vad de kommer se tillbaka till, hur kommer de se sin barndom, lycklig? Eller stressar vi för mkt nu så de inte kommer minnas nåt speciellt alls?
Ja, ångest. Tror det är nåt de flesta lider över numera. Man måste prestera så extremt mkt numer, för att kunna behålla ett jobb, för att FÅ ett jobb, klara av skolan med bra betyg så man kommer in nånstans så man kan få ett jobb senare, vilket inte heller är säkert..
Och nyss så var det bank-krashen, oj vad med hälsa den tog från alla. Så ångest är nog ett ganska vanligt fenomen men alltid lika förjävlig för det.
Man ska ju självklart vara glad för det man har här i livet och det är jag, de flesta är nog det. Men det är ju så svårt att hinna stanna upp och verkligen Känna efter och njuta av det. Det är lättare att se det som är negativt, eftersom det gör så ont, så det påminner en starkt.
Jag försöker ta en stund, kanske inte varje dag, men nån gång i veckan när jag rusar till jobbet, hämta barn på dagis, handla eller vart jag nu är påväg - att bara stanna upp! Tvärnita, tvinga mig själv: "Stopp!"
Så tar jag ett djupt andetag, tänker att det är inte så farligt om jag kommer 3min senare, det gör inte så mkt, hellre det än ett svagt hjärta när jag blir gammal. Och så öppnar jag ögonen, andas in den friska höstluften och njuter av livet, naturen, människorna som springer förbi, kanske barn som leker, den asfalterade vägen.. Eller vad som helst. Bara se Livet!
Då kan man komma på, vad vi människor har åstadkommit egentligen. Tanken på asfalterad väg kan vara lite fånig och en dum sak egentligen men å andra sidan inte. Dra egna slutsatser, fundera en stund och sen kommer ni märka att era tankar kommer bli en lång kedja och sluta med logiska slutsatser. För handlar inte det mesta om logik egentligen. "Allt hör ihop".
Så tillåt er att stanna upp, andas och iaktta. Vad ser ni?
Godnatt! :)
Aldrig blir man nöjd..
Men nu är den ljusare iaf. Försöker fixa en egen Header i ps men det slutar med att jag sliter av mig håret och huvudvärk, ny på det också. Alldeles för mkt skit att lära sig, för mkt prylar. Detta är tom lättare, kanske för att man har en guide att gå efter. ;)
Så, jag överlåter ps bilden till mina proffsiga vänner. Man kan inte kunna allt! Hihi.
Isaac mår bättre, han piggnade på sig efter att ha vilat lite i soffan, så han blev sig själv igen. Skönt! Var bra skrämd där ett tag. Men, får se hur han mår imorgon bitti, för vissa så är man sjuk på morgonen. Det återstår att se.
Så idag har vi tittat på barnTv hela dagen, läst böcker, vilat lite, pulat med bloggen och lagat middag: Schnitzlar, potatismos och sås, inte världens godaste men man tar det man har och orkar med för tillfället. Borde också gå och göra min man sällskap i soffan ikväll, blir så ensamt då man bara sitter på varstitt håll för länge..
Onsdag, jo men då kommer bra program. Kanske man kan blogga om sedan då jag verkar ha lite torka på det nu i början. ;)
Tjingeling!
Kolla så söta ankor!
Wednesday Glitter Graphics
Ja, godmorgon! Är riktigt trött idag, och vakna av att klockan inte ringde.. Men vi kom upp i tid ändå men när jag gick in i Isaacs rum för att hämta hnm var han lite annorlunda. Tog upp hnm, satte ner han på golvet som vanligt, gick in på toa och bytte blöja, satte ner han på golvet och han gick iväg. Kollade till Nea att hon hade kläder, lite småbråk på morgonen eftersom jag sa att hon skulle ha byxor på sig. Mammas lilla prinsessa vill bara ha klänning hela tiden, eller kjol. Gick ut från hennes rum, upptäckte att det var väldigt tyst (Isaac hör man Alltid) så jag börja leta efter hnm för att finna hnm på vardagsrumsgolvet, plask på mage nedanför soffan.
Ropa på hnm, inget svar, tog upp hnm och prata med hnm, fråga varför han ligger på golvet, knasfisen, men inget svar alls, inte ett ljud, titta inte ens på mig, han var som borta i blicken. :(
Jaja, han är väl väldigt trött idag tänkte jag, fråga om han ville åka vagn till dagis idag. Ja, där fick jag en nickning iaf. Upptäckte att han skaka lite smått.. Satte på hnm kläder, stoppa ner han i vagnen med filt och han fick en smörgås. Han åt den på ett sånt underligt sätt, skakandes, tom i blick och lååååångsamt. (Han har en vana att kasta i sig maten) Så det var lite ovanligt.. Prata med hnm, iaktog hnm förstiktigt, ingen förändring, han satt bara och stirra, prata inte.. Svara inte på tilltal. Vill inte dra förhastade slutsatser så han är nog väääldigt trött tänkte jag, ger han stunden till dagis för att piggna till. Men det gjorde han inte, han som brukar vara full av energi på mornarna. Ville inte följa med in och lämna storasyster, satt kvar i vagnen, fortf tuggandes långsamt på mackan.. Tom i blicken. :( Gick vidare till hans avd. kanske piggnar till när han ser sina kompisar? han ville gå in, så vi gick in, men han ville inte lämna mitt knä, fråga om han ville gå och leka med sina kompisar och han skaka på huvudet till svar. Vill du följa med mamma hem? Han nicka långsamt där han låg i min famn. Så han fick följa med hem, nu ligger han i soffan och tittar på barnTv, han börjar smått bli bättre, börjar komma ljud ur hans mun igen. Men han är inte sig själv. Ingen feber, halsen inte svullen, inget som tyder på att han är sjuk. Så vi får se hur detta fortsätter. Men oj så rädd jag blev, men inget jag visade. Det skrämde mig verkligen, tack o lov att han börjar kvickna till!!!
Försökte ringa till min man, för att upptäcka att jag inte har nån mottagning på ingen av de två mobilerna jag har med olika abonnemang. Ringer hemifrån för att upptäcka att jag kommer inte fram till hans mobil därifrån heller?! Är det nåt fel med mottagningen på de flesta mobilerna idag eller bara våra? :o
Nu ska jag lägga mig och mysa med min son, känner att jag behöver ha hnm under uppsikt.
Sådärja..
Nu har man fixat och donat lite, måste erkänna att ang bakgrundsbilden (blomman) så höll jag på att slita av mig håret, fick smått lite huvudvärk. Och för att sedan komma på att jag glömt ett " ; " Suck! Hahaha.
Men nu börjar det likna nåt, kommer nog hålla på i en oändlighet med denna, blev helt plötsligt mkt roligare att ha en blogg när man får leka med den också!
Som sagt, finns ju så mkt. Tur att man har vänner som håller på med detta och som också är nybörjare som jag. *s
Usch, efter allt arbete blev jag hungrig. Men ingen mat efter kl 19. ;)
Idag kom Linnéa hem!!
Underbart att ha henne hemma igen, nu blir man hel som person, halv utan henne. Hon prata om simskolan som hon var på igår, och hon var tydligen den enda som klara att simma under vattnet 1,40m djup för att hämta en ring de kastat i. Man kan inte annat än att bli sååå stolt!
Isaac börjar prata mer och mer nu, igår vakna han på rätt sida och sa precis vad han ville ha. "Päppe" - Äpple. Nåt han inte kunnat säga innan. *stolt.
Kolla vad jag hitta, den passar bara så bra in i min blogg!!! *smile*
Glitter Dragon Graphics
Då ska man börja blogga!
Mkt att lära sig om bloggandes värld, jag ska försöka lära mig. Jag vill inte bli den där mamman som sitter som ett frågetecken när mina barn växer upp och ska blogga, och både det ena och andra. Klart man vill vara en "hipp" mamma. Hihi.
Så det är det jag gör nu, och ska fortsätta med det en stund, tänkte bara att jag kunde bjuda på ett litet inlägg, inte bara för den sakens skull utan för att jag vill se hur det ser ut också.. hehe.
Tjingeling.
Happy Halloween!
