Miss Mii

Jag hitta en gammal novell jag skrev när jag var runt 14 vårar,  jag vann tydligen en tävling med den. Men ha inte för stora förhoppningar, jag var inte så gammal men så pjåkig är den inte. Relativt kort men den fick inte vara lång. Enjoy! ^.^



Kärleken besegrar allt!

Marie var påväg ner till stranden för att ta sitt morgondopp när teleefonen ringde.
-"Marie.."
-"Heej, det är Robert!"
-"Hej! Det var länge sedan, vart har du varit alla dessa år?"
-"Ditt minne är lika dåligt som alltid hör jag, i New York. För att hjälpa till med de nya ritningarna av huset."
-"Ja, just det.. Hur blev det?"
-"Jo, det blev ganska okej. Lite konstig form och lite sterilt bara.."
-"Jaha.. Var är du nånstans?"
-"Jag är på flyplatsen påvär hem nu."
-"Jaha, vad trevligt! Då kanske man kan få träffa dig?"
-"Ja självklart, men jag har något att berätta..."
-"Vad då för nåt?"
-"För ett år sedan träffade jag någon..."
-"Jaha.." sa Marie dystert.
-"hon heter Sonja och vi ska gifta oss om två dagar, jag tänkte att du kanske ville komma på bröllopet, jag vet att det är kort notis men.."

Marie försökte svälja klumpen i halsen och låta glad.
-"Ja, självklart vill jag det. Jag vet inte vad jag ska säga..."
-"Du behöver inte säga så mycket, men ett grattis vore inte så himla dumt."
-"Oj förlåt! Jag blev bara så väldigt överraskad, grattis."
Det blev tyst en stund i telefonen..
-"Du, jag måste lägga på nu, annars missar jag flyget."
-"Ja, okej.. Men du kan väl ringa när du kommer hem?"
-"Ja självklart, men.."
-"Ja vet, du måste med flyget. Det var roligt att du ringde!"
-"Ja, det var roligt att höra din röst igen. Men jag ringer dig sedan!"
-"Okej, hej så länge..."
-"Hej hej.."

Marie satte sig ner och hämtade andan. Hon hade helt tappat lusten för att ta sitt morgondopp. Hon kunde inte fatta vad som hänt och att hennes enda stora kärlek skulle gifta sig med en annan kvinna. Hennes ögon fylldes med tårar och hon kunde inte sluta gråta. Tårarna rann som i en oändlig historia tills hon räta på sig och bestämde sig för att det var nog och försökte acceptera situationen.. Men det var för svårt.
Hon tog upp telefonen och ringde sin mamma för att berätta det glada nyheten.

-"Bill.."
-"Hej pappa, det är Marie, är mamma där?"
Bill hörde sin lilla ögonsten snyfta och frågade;
-"Men hur är det fatt? Mår du inte bra?" Frågade han oroligt.
-"Jodå, lite snuvig bara.. Är mamma där?"
-"Ja, vänta lite.."
-"Miriam här.."
-"Hej mamma, det är Marie.." Sa hon med gråten i halsen.
-"Nämen, har det hänt nåt?" sa hon oroligt.
-"Du vet, Robert, han.."

Marie började gråta igen, hon kunde inte gömma sorgen för sin mamma. Hon grät högt och förtvivlat och berättade allt som hade hänt. Hennes mamma försökte trösta men det var inte lätt att lugna Marie som var helt förstörd.
-"Gumman, nu får du sansa dig. Ta dig i kragen och acceptera situationen!" 
-"Jag har försökt men det går inte, jag kan inte glömma att.." Hennes mamma avbröt och sa;
-"Då måste du anstränga dig hårdare i sådana fall. Och sluta gråta nu.."
-"Men..."
-"Inga men, och gör som jag säger. Du får inte visa att du är sårad inför honom för då har han vunnit!"
-"Vadå, vunnit?"
-"Tänk först, fråga sedan."

Maries mamma var lite gammalmodig av sig och kunde vara väldigt sträng. Det enda man kunde göra var att lyda. Hon lade på telefonen som ett stort frågetecken och förstod inte var hennes mor menade med vad hon hade sagt. Hon gick ut på verandan och satte sig ner och funderade på vad hon skulle kunna göra för att hindra bröllopet. Hon visste att det var inte speciellt snällt mot varken Sonja eller Robert.. Men egot och den starka kärleken till robert tog över och hon kunde inte tänka på något annat.
Marie gick ut på stranden och såg sig omkring. Hon hade drömt om att en vacker dag skulle hon och Robert gifta sig på denna strand. När hon gick där så tyckte hon sig se Robert stå där med öppna armar mot henne, för ett ögonblick glömde hon bort den hemska nyheten och sprang emot honom. Tills hon insåg att hon såg i syne.. Hon vaknade upp från sin dröm och insåg att det började bli mörkt och kunde inte förstå hur dagen hade passerat så fort..
I badrummet stod hon och granska sig själv innan hon tvätta av sig sminket och alla tårar när hon hörde att det ringde på dörren. Hon torkade bort tårarna snabbt och fixa till sminket med en näsduk innan hon gick till dörren. När hon stod där bad hon till gud att det var Robert och öppnade dörren..

-"God dag, jag kommer för att berätta lite om jehovas vittnen. Är du intresserad?"
-"Nej tack!"
-"Tack för att du tog dig tid att..."
Marie slängde igen dörren och bad gud att fara åt helevete för att det inte var Robert. Hon gick till sitt rum och kastade sig i sängen och somnade tungt.
På morgonen vaknade hon av att telefonen ringde, hon tog tag i den och slängde den ifrån sig och somnade om. Vid tio- tiden vaknade hon dåsig, satte sig upp och kollade på klockan och stönade;
-"Så tidigt...."
Hon la märke till att telefonen låg på golvet och la upp den på nattdukdbordet. När hon stod i köket för att göra sig en kopp te ringde telefonen igen.
-"Marie."
-"God morgon, det är Robert!"
-"Hej, är du framme än?"
-"Ja, flyget blev försenat men nu är jag hemma igen."
-"Är du fortfarande på flygplatsen?"
-"Nej.."
Det ringer på dörren.
-"Vänta lite, det ringer på dörren.."
Hon la ifrån sig telefonen och gick för att öppna.
-"Överraskning!"
-"Men du var ju i..."
-"Telefonen? Ja, jag vet men får jag inte komma in?"
-"Jo, kom in bara. Jag måste gå och lägga på telefonen."
Marie gick in till köket när hon plötsligt kom på den hemska nyheten och frös till. Hon la på telefonen och gick ut till Robert i vardagsrummet. Hon var alldeles blek i ansiktet men han märkte inget och pratade på. Efter en stund märkte att han att Marie var ovanligt tyst vilket inte var likt henne.
-"Har det hänt något?" Frågade han bekymrat.
-"Va, nej, det är ingenting. Jag är bara lite trött, det blev sent igår."
-"Okej, är det säkert att det inte är något? För du vet att du kan prata med mig om allt."
-"Ja, det är inget. Jag ska bara gå och koka lite te, vill du ha?"
-"Ja tack, gärna!"

Marie gick till köket och tog fram vattenkokaren. Hon kunde höra hur han gick runt i hennes hus för att tillslut sätta sig ner i hennes soffa, hon föreställde sig hur de skulle vara att bo ihop med honom och att han skulle vara hennes. Tanken skänkte henne ett leende och hon insåg hur underbart det skulle ha varit.
Hon tog några vaniljbullar, la dem på ett fat tillsammans med te kopparna på en bricka, gick in till Robert med ett stort leende på läpparna med tanken om att det var hon som skulle få gifta sig med honom. Han tittade upp på henne och sa;
-"Jag hade nästan glömt bort vilket vackert leende du har."
Marie visste inte vad hon skulle säga, komplimanger var inte något hon fick varje dag. Men efter en stund så kom ett litet "tack".
De satt och pratade hela morgonen om vad de gjort och vad som hade hänt. Det blev tyst en stund och de satt bara och tittade på varandra.. Robert lös upp och sade;
-"Ska vi gå på bio ikväll?"
-"Jag vet inte, jag har inte så mycket pengar för tillfället och jag måste spara vartenda liten krona för att klara mig den här månaden.."
-"Men jag skulle gärna ha gått annars!" Tillade hon snabbt.
-"Det är helt okej, men du behöver inte oroa dig. Jag bjuder, se det som en träff!" Han log stort och väntade på ett svarr. Marie var väldigt tveksam först men tackade sedan ja. De gick tillsammans ut på verandan och beundrade havet.
-"Du har verkligen en vacker utsikt här. Här skulle jag kunna tänka mig att bo, precis nere vid havet."
Marie tittade på honom och log.
-"Vad är klockan?" Undrade hon.
-"Ska du till jobbet idag?"
-"Nej, men jag vill veta vad klockan är!"
-"Det får du inte veta!" Sa Robert med bus i blicken.

Han började reta henne lite smått och hon slog honom lekfullt på bröstkorgen. Det gjorde inte ont men han tog tag i Maries armar för att hålla fast dem så hon inte kunde slå honom något mer. Hon stannade upp och slutade kämpa för att få loss sina armar, han var ju så mycket starkare än henne. Hon tittade in i hans ögon och drunknade i dem för några sekunder, han bröt inte blicken utan böjde sig fram och kysste henne.
Kyssen var så varm, ödmjuk och kärleksfull att hon kände att hennes knän gav vika och hela världen snurra.. Men när den var över, såg de på varannn men ångest i blicken och sa båda två att detta hade aldrig hänt.

-"Men vi ska väl fortfarande gå på bio ikväll!?" Sa Robert undrande.
-"Ja, det här hnde ju aldrig." sa Marie och log.
Han log tillbaka och kramade om henne hårt.
-"Du är verkligen en förstående människa, det är därför jag alltid har älskat dig."
Marie tittade förundrande på honom och upprepade det han sa;
-"Har du alltid älskat mig?" Frågan ställdes med en skrovlig men glad ton.
-"Ja, det har jag! Men du har alltid avvisat mig om jag har försökt att fråga dig om du ville gå ut med mig."
Robert tittade ner i marken med sorgsen blick och tillade;
-"Du har aldrig tyckt om mig på det sättet, så det var lika bra att glömma dig. det var då jag träffade Sonja och friade till henne."
-"Var det bara för att göra mig avundsjuk?" sa Marie med ilsken röst.
-"Vad menar du med avundsjuk? Du tyckte inte om mig mer än en vän. Jag gjorde det för att kunna glömma dig, men det gick ändå inte för här står jag nu och inser att jag fortfarande är förälskad i dig."
Marie stod som fastklistrad och visste inte vad hon skulle säga, hennes mun var som förseglad. Men hon tittade sen på honom och log.
-"Fortfarande förälskad..?"
Robert svarade inte på frågan utan böjde sig fram och viskade i hennes öra;
-"Jag älskar dig, Marie."

Hon fick lov att hämta andan, detta måste vara en dröm.. Gick in i varadagsrummet och satte sig ner i fotöljen med Robert precis bakom sig. Han satte sig ner på knä framför henne, hon tittade beundrande på honom och böjde sig fram och kysste honom.
-"Var det verkligen ett misstag att kyssa mig." Sa hon med ett leeende.
-"Nej, det var det verkligen inte."
Han lyfte upp Marie och bar henne bort mot sovrummet. Hon knäppte upp hans skjorta och kysste honom ömt.
-"Jag älskar dig, Robert." Viskade hon i hans öra när han la ner henne på sängen.


The End!