Miss Mii

- Nej! Jag vill inte att du följer med ut, jag vill inte!

Lillasyster fortsätter att sätta på sig skorna, kämpar så hon blir röd i ansiktet och de blonda lockarna faller ner i ansiktet, hon är bara 3år, 10 år yngre än Jennie.

- Men sluta säger jag. Jag vill leka med min kompis själv, måste du följa med varje dag!? MAMMAAAA!! Säg åt Klara. Jag vill inte passa henne idag, jag vill inte göra det varje dag Mamma!

Klara har lyckats få på sig skorna och krånglar med den rosablommiga jackan.

- Jag vill följa med, snälla Jennie.

- Mamma, kom och ta Klara!

Bråk utlöses, skrik i höga toner.. Lillasyster ber om och om igen att få följa med ut. Hon kan inte få jackan stängd och storasyster är snart klar med att ha klätt på sig, skynda, skynda måste hinna följa med ut och leka.

- MAMMA! Kom och ta henne nu, kan jag inte få leka en dag själv med min kompis? Jag orkar inte med henne idag, hon är bara jobbig. Hon har klätt på sig nu mamma, kom och ta henne, hon tror att hon kan få följa med ut.

- Jag vill, jag vill också leka. Hörs det från Klara där hon sitter vid dörrmattan.

- Men du får inte följa med!

Jennie blir illröd i ansiktet och står och stampar bredvid, men samvetet säger ifrån när hon bara vill springa ifrån henne. Hon vill ha hjälp från mamma, hon vill att mamma ska förklara för Klara att hon kan inte följa med ut idag så Jennie kan gå ut med gott samvete.

Men Mamma står och suckar i köket, orkar inte ta tag i situationen. Fortsätter att ignorera och röka vid spisfläkten, hör inget, ser inget.

- Snälla. Ber Klara. Som precis har lyckats få till dragkedjan på jackan när pappa kommer med snabba hotfulla steg emot henne och storasyster. Han tar tag i Klara hårt om armarna, skakar om henne hårt om och om igen... Stirrar på henne med svarta ögon och Klara brister ut i gråt av panik. Jennie backar tillbaka med vidöppen mun, fattar inte vad som händer.

Vad har jag sagt, vad har jag gjort, nu gjorde jag honom arg.

Paralyserad står hon och iakttar hur pappa drar upp dragkedjan på lillasyster ända upp och tar tag vid halsen hårt så att hon inte kan andas, som i ett strypgrepp håller han om hennes hals med en hand och den andra om hennes arm. Stirrar på henne medans den lilla kroppen tappar kraft, som om han njöt av det. Hon ser sin lillasysters skräck växa i ögonen och stora tårar som sakta rinner längs hennes kinder, oförmögen att kunna göra nåt, att inte kunna andas. Jennie står och tittar på, oförmögen att röra på sig av skräck på grund av det som sker. Hon ser mamma i dörröppningen, som bara står och tittar på, låter honom fortsätta.

Jennie ser hur den lilla kroppen lyfts upp med en sådan enorm kraft, hur hennes lillasyster ser på henne med panik i ögonen, hur han stampar iväg med Klara under armen, fortfarande hållandes i dragkedjan vid halsen så hon inte kan få luft och uppför trappan. Tillslut hörs en fasansfull duns och hon hör Klara högt kippa efter andan. Huset är inte litet, det krävs ett ordentligt oljud för att höra nåt från övervåningen..

Om och om igen spelas scenariot upp i hennes huvud under några fåtal sekunder samtidigt som tankar om hopp om att pappa inte ska döda Klara, när hon ser sin mamma igen, ståendes på samma plats.

- Vad fan står du bara där för? Gör nåt, gör nånting Mamma!! Hur kan du bara titta på? Jag ska fan döda den jäveln, jag ska DÖDA HAN! Skriker hon.

Mamma tittar på Jennie med tom blick, det var som om hon inte var vid medvetande och hon hör pappa komma springandes förbi dem, fort ut genom dörren och försvinner.

Jennie går in i tvättrummet, som ligger precis intill hallen, gömmer sig i mörkret och bryter ihop i gråt. Vad har hon gjort, hur kunde hon vara så dum att göra honom arg? Vad tänkte hon med? Nu har Klara fått betala priset denna gång, lilla stackars Klara. Hur kunde hon göra så mot lillasyster?! Allt hon ville var att leka med henne, bara leka..

Hon hör att Klara fortfarande kippar efter andan, hon kan inte andas.

Allt är hennes fel..

- Allt är mitt fel. Viskar Jennie för sig själv.

- Förlåt Klara.. Förlåt.


---
forts. följer..