Miss Mii

Jobbet bestod i princip av att svara i telefon hela dagarna. Göra lite kopior och se till att hennes chef inte missa någon lunch med nån viktig person, eller nåt annat möte. Kort och gott, hon var en slags sekreterare fast med lite mindre uppgifter. De var två som delade på uppgifterna och det var rätt skönt.

Hon hade varit där i snart 11 år, aldrig i hela sitt liv hade hon tänkt sig att jobba som sekreterare men hon trivdes. Hennes chef var en mäklare av den värsta sorten, och det betydde att hon var lite finare än alla andra mäklare och sålde finare, lite exklusivare hus till rika människor. Men hon var inte otrevlig för det, snarare för trevlig för sitt eget bästa ibland.

Det var inom jobbet som hon träffade sin man Andreas för tio år sedan. Mäklarna träffas vart femte år på en middag för att hålla kontakten, men inte för nära kontakt, därför inträffar detta bara vart femte år. Jennie skulle egentligen inte fått följa med, hon är som sagt ingen mäklare men hennes chef hade insisterat på att hon behövde ha lite trevligt.

Om trevligt var det hon skulle ha så var inte med en massa tråkiga mäklare, hade hon genast tänkt och försökte komma på ursäkter för att slippa. Men hon gav sig inte och fick med Jennie tillslut. Idag tackar hon sin chef för att ha övertalat henne, annars hade hon säkerligen aldrig träffat sin stora kärlek och aldrig fått sina underbara barn.

Hon sprang runt i sin lilla etta på trettioåtta kvadratmeter, rotade förskräckt i sin garderob och undrade vad sjutton hon skulle ha på sig. Vad hade man på sig under en middag med mäklare? Hon visste att hennes chef hade sagt att det skulle vara lite festligare klädsel, men vad är festligare klädsel för en mäklare? Hon ville inte komma och se för tillfixad ut, hon ville heller inte komma och se för alldaglig ut.. Efter att ha rivit ut hela sin garderob fann hon en grå klänning, lite lagom urringning och som går ner till knäna.

- Den får duga!
Hon ålade på sig klänningen som var en aning tajt men oj så läcker den var, alldeles perfekt, festlig men ändå inte för mycket. Håret satte hon upp i en knut med lite lockar som hängde ner i nacken och runt ansiktet. Däremot för att själv känna sig lite finare så sminkade hon sig lite mörkare än vanligt med svart ögonskugga istället för grön och lite svagt rött läppstift.

Hon tittade på sig själv i den lilla spegeln i badrummet, kisade med ögonen och putade med läpparna.. Ja, det fick duga, hon blev trots allt rätt snygg måste hon erkänna. Och att ha jobb igen hade fått henne att gå ner i vikt så hon såg nästan smal ut i den åtsittande klänningen.

Hon hoppa till då hon hörde hennes chef tuta utanför lägenheten, satte på sig sina svarta höga skor, röda kavaj och drog åt sig den lilla svarta handväskan. Kastade en blick på sig själv i hallspegeln för att dubbelkolla sminket och gick sedan ut.

- Hej Jennie, oj vad tjusig du är! Riktigt snygg! Hennes chef tittade häpet på henne.

- Oj, jaha, tack så mycket.. Inte för tjusig hoppas jag?!

- Du kommer klart vara snyggast ikväll i alla fall! Försäkrade hennes chef.

Ånej, nu hade hon fixat till sig för mycket och hon som tyckte att det alls inte var så. Nu kommer det synas med självklarhet att hon inte hör hemma under den middagen..

Alla var så hemskt alldagliga, hennes chef hade fel, det skulle inte alls vara festligt. Usch så alla såg gråa och trista ut. Dock hade hennes chef på sig en röd ganska vågad tajt klänning, det mörka håret var utsläppt och till det hade hon målat sin läppar röda. Så helt ensam med festlig klädsel var hon inte. I jämförelse med hennes chef så var hon ganska alldaglig själv. Jennie verkligen beundrade hennes chef för att hon inte lät sig bli lika grå och trist som alla andra mäklare, för det var de verkligen och de hade alltid den där tonen när de pratade; som om de var bättre och finare än alla andra.

- Här borde du kunna hitta dig en fin man Jennie. Viskade hennes chef innan hon minglade iväg till baren.

En fin man? Nej, skulle inte tro det. Hon ville inte ha någon tråkig mäklare till sin äkta make, så tråkigt livet skulle bli. Hon minglade efter till baren och beställde en drink. Svepte blicken över rummet och kände att hon hellre hade suttit hemma i sitt ihop plock till etta framför tv:n med läsk och chips. Så malplacerad hade hon nog aldrig känt sig i hela sitt liv.

Hon smet ut på terrassen och satte sig på en stol, suckade.

- Varför följde jag ens med? Sa hon tyst för sig själv med ansiktet i händerna.

- Vem pratar du med?

Jennie ryckte till, tittade upp och en man stod framför henne och log.

- Eh.. Ingen, jag.. Nu hade hon verkligen gjort bort sig, sitter här och talar för sig själv som en annan galning.

Mannen skrattade.

- Du behöver inte se så rädd ut. Hej förresten, jag heter Andreas.

Och han sträckte fram handen för att hälsa. Jennie satt och titta på hans hand en stund men tog den tillslut, sträckte på sig och log.

- Hej, jag heter Jennie.

- Trevligt att träffas Jennie. Så, vad gör du här ute i kylan?

- Jag tog en paus från allt bara, så mycket folk därinne..

- Ja, det är det verkligen. Han sänkte rösten.

- Och inte så roligt folk heller, tycker du inte att de är lite trista? Jag fattar inte detta med oss mäklare, varför ska vi vara så gråa och trista hela tiden. Och inte nog med det, vi beter oss som om vi vore bättre än alla andra. Du kanske kan svara på det? Och han blinka med ena ögat.

Jennie satt som förstelnad, visste inte om han skämtade eller inte, men hur det nu än var så hade han verkligen satt ord på det hon tänkte.

- Ja.. Jag menar.. Tvekande hon.

- Jag visste det! Han skrattade glatt. Du tycker att vi är tråkiga eller hur?

- Eh.. Nej, jag menar.. Äsch. Ja, jag tycker att ni är gråa och trista, jag tycker att ni beter er som om ni vore bättre än alla andra. Varför kan ni aldrig bara slappna av?

Det fanns ingen mening med att hålla tyst, hon hade redan gjort bort sig totalt och kunde lika gärna säga vad hon tyckte. Hon kommer i vilket fall som helst aldrig träffa denna man igen.

Andreas skrattade så han fick lov att sätta sig ner. När han lugnat ner sig tittade han henne i ögonen.

- Du, jag tror jag gillar dig väldigt mycket. Och du har så rätt, titta på alla dessa människor.. Han gjorde en gest med handen mot salen och fortsatte.

- Jag förstår inte hur de klarar av att leva med att låtsas som dom gör. Den enda vettiga människan där inne är din chef, hon är riktigt härlig. Hon är människa och vågar vara sig själv, en riktig kvinna.

Jennie lyssnade och noterade att denna man inte var som de andra mäklarna, han var helt klart en människa och inte någon grå gestalt. Hans skratt var äkta och hans ögon var varma. Riktigt vackra ögon dessutom, himmelskt blåa.. och hans mun var smal men såg så mjuk ut.. Hon tänkte med en gång på hur det skulle vara att kyssa de läpparna, hade han hårda kyssar eller mjuka.. Hur hans hår mot hennes fingrar skulle kännas, det gyllenblonda håret, som nästan skimrar som guld i terrassbelysningen..

- Vad tittar du på?

Hon vaknade ur sina tankar och såg att han log mot henne.

- Va, nej inget. Jag lyssnade på vad du sa bara.

- Jag slutade prata för 3 minuter sedan. Men titta på du, det var bara trevligt. Han log.

- Eh.. Jag noterade bara att du har blåa ögon. Sa hon snabbt och insåg genast att hon har gjort bort sig igen. Kunde hon aldrig bete sig som en normal människa? Och vad var det för kommentar, blåa ögon. Herregud, hon måste komma därifrån.

Hon ställde sig raskt upp och skulle precis springa ifrån honom då han tog tag i hennes hand.

- Förlåt mig men, måste du verkligen gå nu? Om du vill kan vi rymma tillsammans och äta på.. Burger King istället. Kanske inte lika god mat men mycket trevligare sällskap, vad säger du?

Hon blev så chockad, stod och tittade på hur han höll hennes hand och en värme spred sig i kroppen. Detta var helt sinnesjukt, hon kände inte ens denna man men samtidigt så var det som om hon känt honom i hela sitt liv. Hjärtat tog ett skutt.

- Ja, jätte gärna tack.