Miss Mii

Kap 3.

Telefonen ringer och hon vaknar med ett ryck ur sin djupa sömn. Tung och med suddig syn flyger hon ur soffan, slår knät i glasbordet och skriker till. Springer till hallen i jakt efter sin mobil. Rotar ivrigt i sin turkosa blommiga väska, finner inget så hon vänder upp och ner på den så allt trillar ut. Dunk, där kom mobilen, äntligen..

- Ja, hallå det är Jennie.

- Vart är du nånstans, jag har ringt 50 gånger. Vad håller du på med? Dagis har ringt, vet du vad klockan är?

- Va? Nej.. Svarar hon och tittar sig omkring på de utspridda barnskorna i hallen.

- Hon är tio över fyra!

- Nej, helvete också.. Jag måste lägga på älskling, vi hörs sen.

Klick.

- Helvete. Muttrar Jennie för sig själv. Tittar på mobilen, och ser att både hennes man och dagis har ringt ett antal gånger, men 50 gånger var väl att ta i. Det var ju bara 23 gånger.. Hur djupt sov hon egentligen?

Vart tog dagen vägen. Hur kunde hon missa att hämta Wille på dagis, hur, hur, hur? Fort drog hon på sig sina röda stövlar och den vita jackan. Drog åt sig väskan.

- Nej, vart fan är nycklarna? Åh helvete.

Usch så jag svär, tänkte hon för sig själv.

Fort yrade hon runt i huset, fortfarande dåsig efter morgonen. Vart kan Wille ha lagt mammas nycklar nu då, funderade hon. In i köket, under det vita köksbordet, inte där.. In i hallen igen och ut i allrummet, inte där.. Och inte i blomkrukan där hon brukar finna dem.

- Åh Wille! Sucka hon högt.

Sprang fort in i Willes rum och vände upp och ner på hans blå låda med alla leksaker i. Där var dom.

- Äntligen, jäklarns busunge! Skratta hon.

Springer ut, låser dörren och springer iväg till dagis.

Tankarna snurra, ångesten sitter fortfarande kvar i bröstet och benen är inte lika starka som förr. Vad är det med mig, hur kunde det bli såhär? Hon kan inte sluta tänka på sin ångest, det var så länge sedan hon kände av det och den är lika stark nu som den en gång varit för länge sedan.

Nej, lägg av nu. Det går över, den har kommit förr för att försvinna lika fort igen, det blir bra snart!

- Hej! Gud förlåt mig att jag är så sen, jag mår inte så bra och somnade imorse, kan inte förstå att jag försov mig så och inte hörde mobilen.

- Hej, nej det är ingen fara. Vi fick bara ha lite extra roligt istället. Log Willes dagisfröken åt henne.

Gud, tack och lov att de inte är gamla surkärringar på detta dagis. Tänkte hon snabbt.

- Det ska inte hända igen, jag lovar. Sa hon med ett leende till svar.

- Hej mammas älskling, haft det roligt idag?

Wille hade inte märkt någon skillnad, han var lika glad som alltid, en liten solstråle. Med stort leende kom han springandes mot henne och hon fick en stor kram.

- Åh tack gubben, mamma behövde verkligen en kram. Log hon åt sin son.

Wille sitter och leker på den svarta mattan i allrummet, hon står och tittar på honom från hallen och funderar på vilket underverk han verkligen är. Bara 1½ år gammal och sitter med sina bilar och kör dem fram och tillbaka. Ända sen han föddes har han verkligen varit förtjust i bilar, det första ordet han lärde sig var “Tuut tuut”.

Maten ja, hon måste börja med maten. Snart kommer de stora barnen hem och maken, bäst att maten är klar då för klockan är redan snart fem.

- Det får bli makaroner och köttbullar idag! Sa hon för sig själv men låtsades som om hon sa det till Wille. Hon hade precis hällt i makaronerna i det kokande vattnet när hon hör dörren öppnas och två små yrväder komma inspringandes.

- Mamma, mamma, mamma! Vet du vad?

- Skorna!! Tillbaka till hallen på en gång! Hör hon Andreas ryta åt barnen. Och hon ser dem sucka stort och hasar sig tillbaka till hallen igen med lerspår efter sig.

- Se nu vad ni har gjort, titta så smutsigt det blev på golvet! Tillrättavisar han barnen.

Jennie ler men suckar samtidigt, måste hon städa, skura golvet. Men hon kan inte vara alltför sur på sina små. De hade trots allt nåt jätte intressant att berätta för henne. Ja, enligt dem själva såklart.

Hennes man kom emot henne och gav henne en puss på munnen.

- Hej älskling. Vad hände idag, varför var du så sen?

Jennie hade totalt glömt bort att det var han som ringde och väckte henne. Helt plötsligt så skämdes hon inför sin man och titta ner i makaronerna.

- Ja, jag mådde inte så bra imorse. Jag somnade och glömde ställa alarmet, men jag förstår inte att jag kunde sova så länge överhuvudtaget.

Sa hon utan att ta nån ögonkontakt med Andreas, rörandes i makaronerna.

- Jaha, ja.. Mår du inte bra, är du sjuk?

- Jag vet inte, kanske har fått influensan bara, är hemskt trött i kroppen. Men det går nog över snart. Log hon mot sin man lovande och hoppades på att han inte skulle ställa mer frågor. Så hon pussade honom igen och bad honom duka bordet.

- Vad blir det för gott idag då, älskling? Frågade han henne med huvudet i skåpet med tallrikar.

Jennie skrattade till och svarade.

- Lyxiga stuvade makaroner och delikatessköttbullar från ICA.

Om man får det att låta lite mer exklusivare så kanske det till och med smakar lite bättre.

Nu kom barnen inspringandes igen med höga ivriga röster.

- Mamma, vet du vad?! Sa de i kör.

- Nej, vadå? Skrattade hon.

- Du vet, Julia i klassen, hon den där nya. Hon Pruttade inför ALLA på lektionen! Och så brast de båda två i skratt så de föll ner på golvet och kiknade.

Jennie skrattade med barnen. Så det var det som var så viktigt, fnissade hon för sig själv.

- Jaha, ja det var väl tokigt.

　
---
forts. följer.