Breakdown / Självömkan
2011-11-08 - 21:49:08
Det är konstigt hur man kan bli ledsen över ingenting egentligen. Men alltid är det nåt som har triggat det eller så är det en själv som är så förbannat överkänslig. Analyserar sönder dittan och datten, nåt är fel fast det inte är fel. Svårt att se att en annan kanske mår dåligt och vänder det till att man själv är så jävla kass att andra tröttnat på en fast när det i själva verket är nåt helt annat.
Låter lite som en narcissist, dock kan en narc inte se det jag egentligen ser. Det jag har är jävligt dålig självkänsla och det är inte så konstigt eftersom jag är ganska patetisk som människa. Haha, ojoj, nu tycker hon synd om sig själv. Nej, så är inte fallet. Fallet är att det är ren och klar sanning, fakta!
Jag har inget jobb, de jobb jag har haft har ja inte skött som jag ska för min jävla hjärna har kollapsat och stängt av, PANG! Tillbaka på ruta ett igen, vartenda jävla gång, men så är det. Men samtidigt så är jag här och ger mig för fan inte och det ska jag ha cred för.
Ger jag mig själv den cred jag behöver?
Nej. Eftersom jag håller inte måttet, jag håller inte normen. Det kan inte vara så mkt fel på en människa att hon inte klarar av att arbeta som alla andra, det vi är skapta för, jävla myror!
Jag är inte skapt för det, jag kräks på det, jag dör hellre.
Men om jag inte jobbar kommer jag dö, och om jag vore ensam med barnen hade de varit utan mamma på ett soc-hem nånstans eftersom mamma minsann inte vill arbeta. Och det vill jag inte, egentligen.
Egentligen vill jag jobba men jag vet inte med vad. Jag skulle kunna ta nåt arbete, ICA, vad som, men efter 6mån skulle jag behöva byta för att inte gå sönder av tristess!!!!
Haha.
Ja, det är inte lätt att som jag. Jag är inte ensam heller. Jag ser mig inte som unik. Jag ser mig inte som speciell. Jag ser mig själv som jävligt jobbig eller kanske tom "bortskämd" som min mor så fint kallade mig. jag har ju ingen att se upp till, inga arbetande föräldrar, eller morföräldrar.
Men nu ska jag fan skita i alla mina tankar om ditten och datten, jag ska träna, plugga och njuta av att komma ut i livet. Det är för kort för att tjuras bort. Det är för kort för att deppas bort. Det är där ute på alla arbetsplatser det finns människor som kommer att inspirera en dag. För varje människa vi möter lär vi oss nåt nytt.
Nej, jag är inte deppad. Jag är förbannad.
Över mkt och ingenting.
Men det har jag inte tid med att vara heller.
Lägg det åt sidan.
Ödsla inte energi.
Skitkväll. Nu ska jag se walking dead, kommer allt bli så mkt bättre, för inte är jag en människoätandestinkande zombie iaf ;)
Låter lite som en narcissist, dock kan en narc inte se det jag egentligen ser. Det jag har är jävligt dålig självkänsla och det är inte så konstigt eftersom jag är ganska patetisk som människa. Haha, ojoj, nu tycker hon synd om sig själv. Nej, så är inte fallet. Fallet är att det är ren och klar sanning, fakta!
Jag har inget jobb, de jobb jag har haft har ja inte skött som jag ska för min jävla hjärna har kollapsat och stängt av, PANG! Tillbaka på ruta ett igen, vartenda jävla gång, men så är det. Men samtidigt så är jag här och ger mig för fan inte och det ska jag ha cred för.
Ger jag mig själv den cred jag behöver?
Nej. Eftersom jag håller inte måttet, jag håller inte normen. Det kan inte vara så mkt fel på en människa att hon inte klarar av att arbeta som alla andra, det vi är skapta för, jävla myror!
Jag är inte skapt för det, jag kräks på det, jag dör hellre.
Men om jag inte jobbar kommer jag dö, och om jag vore ensam med barnen hade de varit utan mamma på ett soc-hem nånstans eftersom mamma minsann inte vill arbeta. Och det vill jag inte, egentligen.
Egentligen vill jag jobba men jag vet inte med vad. Jag skulle kunna ta nåt arbete, ICA, vad som, men efter 6mån skulle jag behöva byta för att inte gå sönder av tristess!!!!
Haha.
Ja, det är inte lätt att som jag. Jag är inte ensam heller. Jag ser mig inte som unik. Jag ser mig inte som speciell. Jag ser mig själv som jävligt jobbig eller kanske tom "bortskämd" som min mor så fint kallade mig. jag har ju ingen att se upp till, inga arbetande föräldrar, eller morföräldrar.
Men nu ska jag fan skita i alla mina tankar om ditten och datten, jag ska träna, plugga och njuta av att komma ut i livet. Det är för kort för att tjuras bort. Det är för kort för att deppas bort. Det är där ute på alla arbetsplatser det finns människor som kommer att inspirera en dag. För varje människa vi möter lär vi oss nåt nytt.
Nej, jag är inte deppad. Jag är förbannad.
Över mkt och ingenting.
Men det har jag inte tid med att vara heller.
Lägg det åt sidan.
Ödsla inte energi.
Skitkväll. Nu ska jag se walking dead, kommer allt bli så mkt bättre, för inte är jag en människoätandestinkande zombie iaf ;)
