Snabb Novell

2011-01-19 - 10:01:36

Ett vrål hörs genom de långa tomma kalla korridorerna. Mörkt, dystert och kallt. Sinnesförvirring, ångest och den oumbärliga smärtan.. Smärta men endock ingenting där. människor. Massor med människor. Vitklädda. vad vill de, vad gör de?


De tar på mig. Håller mig fast. Allt är suddigt. Ser dem, känner dem men på avstånd. Allt är i ett töcken, känner hur jag sliter mig loss. har ingen kontroll över mitt agerande. hela mitt inre skriker för att komma bort, långt bort. hemska människor, de vill mig illa. Ser mig själv springa i den mörka långa korridoren, töcken, slow motion, jagad av gestalter i vitt.


Någon sliter tag i mitt nattlinne, mitt huvud sänks och för ett ögonblick ser jag det bloddränkta linnet, mitt nattlinne. Blod, vad är det för blod. Vad har ni gjort med mig. Vill tala men ut kommer bara ljud, vrål, som ett djur i en jägares fälla. kastas ner på det iskalla golvet, slår hårt i huvudet och känner starka doften av rengöringsmedel. de sitter på mig, håller mig fast. jag är låst, låst i mig själv och i deras grepp.


kan inte förstå vad som händer, det gör ont. ont i min kropp och själ, kan inte ta mig loss från dessa kedjor. blod flyter ut på golvet från mitt huvud. slog i hårt. ser gestalter i vitt komma framför mig, springandes med nåt i hand. hör ännu ett vrål och inser att det är jag som vrålar och tvingar mig upp från golvet, ur deras armar, bort från ondskan springer jag hejdlöst mot dörren och med en smäll slår jag i. låst. faller mot golvet igen, de kommer mot mig. jag orkar inte mer, orkar inte kämpa mer, kom och ta mig. skär mig i stycken, gör vad ni vill.


de sitter på mig, min själ fylls med ilska, hat, avsky och panik. känner hur de aggressivt håller mig om armar och ben, trycker ned mitt huvud mot det kalla golvet. sticker in nåt i armen på mig i ett våldsamt hugg. allt blir mer suddigt tills jag inte har några tankar, känslor och kraft kvar. de bär iväg mig i den långa kalla mörka korridoren. lamporna i taket bländar i mina ögon, svider, tills dess att allt blir mörkt.

 



skålar fallar i golvet i en smäll. min kropp rycker till och jag upptäcker att jag sitter fast. mina armar och ben är fastbundna i sängen. försöker lokalisera vart jag är men ögonen vill inte riktigt se. allt är i ett töcken, som om en dimma låg över mina ögon. paniken börjar sprida sig i kroppen, klarar inte att sitta fast. vet inte vart jag är, vad har hänt, hur kom jag hit.


en liten gestalt närmar sig, säger något men jag hör inget. försöker be om att bli släppt men ut kommer bara små ljud, sludder. mitt ansikte är vått och märker snart att jag gråter. gestalten är en människa, i vitt. börjar inse att jag är inlagd igen, men hur, var och när? känner att kraften börjar lämna mig igen. nej jag vill inte försvinna nu, nej snälla du.. men allt är bara tankar, inget kommer ut. hon hör mig inte. hon står vid min sida, liten, tjock, glasögon. allt jag kan tyda är nålen hon har i min arm.


-Jag tror nog att ni kan låta henne vakna idag.

hör en röst tala. en mörk stämma, bestämd, trygg på nåt sätt. försöker se vem det är, en man, lång i vitt. han kommer mot mig och lägger en hand på mitt huvud. smeker ömt.


-visst kan vi lita på att du inte skadar dig igen, Maria.

jag kan tyda ett leende, varmt, skänker mig trygghet. vill ha hans hand på mig för alltid, alltid höra hans stämma och se hans trygga leende. känner hur mina mungipor dras upp och jag nickar. i samma ögonblick lossar de på mina knutna armar och ben. jag känner mig fri, paniken släpper och lättnaden sköljer över mig som en varm sommarbris.


-kommer du ihåg vad som hänt, Maria?


han pratar igen, med sin ljuva manliga röst. synen börjar bli alltmer klar och jag kan börja urskilja hans ansikte. breda käkar, rak näsa, mörka djupa ögon. mjuka små läppar som med ett leende rör sig av hans stämma av välvilja.



-Maria, du är här för att du försökte ta ditt liv igen för en vecka sedan. och sedan dess har vi behövt hålla dig nedsövd på grund av säkerhetsskäl för personalen och dig själv. du börja inte vakna till förns igår och jag tror att du kan minnas mirjam här som var med dig. vi såg det som ett gott tecken så därför får du vakna idag. men vi kan väl lita på att du sköter dig nu?



såg hur han gestikulerade mot en kort kvinna, tjock med glasögon. ja henne minns jag. min blick hamnar på mannen igen som väntar på ett svar. ur min mun kommer det fortfarande ingenting förutom små ljud så jag nickar och ger honom ett leende. han ser nöjd ut, svarar med ett leende, smeker mitt hår ännu en gång. jag njuter, blundar och suger åt mig hans doft. maskulint, tryggt.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0