Svar på kommentar 2 om "Ärlighet"
"Sanningen svider sägs det, och det är väl därför ärlighet är ett tvåeggat svärd.
Det finns oftast väldigt få "+" med att vara väldigt ärlig, och för vissa, inklusive mig själv, är det svårt att väga upp rätt mot att faktiskt vara human.
De flesta uppskattar ärlighet till en rimlig nivå, men när det väl kommer till saker som kan tas personligt är det inte alls lika säkert att ärlighet uppskattas.
Få saker gör så ont att höra som de brister man själv vet att man har, men inte kan/orkar göra något åt.
Personligen tror jag inte det finns många delar av samhället där riktig ärlighet uppskattas, utan den liksom det mesta annat i livet passar bättre om den spädes ut i mer rimliga doser.
I slutändan handlar det väl om hur ärlig man känner att man behöver vara, måste man vara så pass burdus att personen som får höra det med största sannolikhet kommer att ta illa vid sig så får man stå sitt kast sen när man förlorat en vänskap.
Ärlighet vara längst, men det är bara för att man får lida för sin ärlighet i resten av sitt liv.
Eller som Lady Gaga sa, "You know what I hate? The truth. I much prefer bullshit"."
Jag har ingen aning om vem denna männsika är.. haha men det spelar ingen som helst roll. Antingen är det för tidigt på morgonen att läsa denna långa kommentar, vilket jag uppskattar väldigt mkt, eller så är det lite snurrigt skrivet?
Nej, jag är nog bara trött, kan inte ens fokusera.. Men iaf.
Svar på kommentar lyder ungefär såhär:
Kloka ord!
Det är precis det jag har försökt få fram hela tiden, att man ska vara human i sin ärlighet och inte attackera så ngn inte tar illa vid sig, absolut! Det säger jag inte emot, jag försöker inte på nåt sätt inte släta över att jag har gjort ett misstag på nåt vis utan måste lära mig att ärlighet är inte vad alla vill ha, det vet jag.
Tydligen kan jag vara "burdus", vilket jag inte hade en aning om förr.. Men kanske för att nåt gick mig ordentligt på nerverna så jag helt enkelt kände för mkt agg och det sippra ut?!
Får man inte slappna av? Kan man inte få anta att personen ifråga säger ifrån istället för att springa sin väg, om det är en familjemedlem eller en nära vän?
Jag trodde att man kunde lita såpass på de nära man har att de har mod nog att säga ifrån faktiskt.
Lady Gaga, haha inte nån jag lyssnar på men jag gillar citatet, önskar dock att jag kunde leva så. Vilket fall som helst, är det nåt jag behöver öva på, att inte vara för ärlig, jag får börja ljuga mer helt enkelt - hur mkt det än vrider sig i själen.
Kanske återkommer om denna kommentar/inlägg senare, trött i ögat x)
Klart det var snurrigt skriver!
Det är svårt att skriva och försöka förklara hur andra kan tänka när jag själv är mer eller mindre helt på din sida i ärlighetsträsket.
Jag har fått moderera mitt sätt att tala till folk rätt ordentligt, främst för att jag sätt hur illa några tagit vid sig vid tillfällen.
Nu för tiden brukar jag faktiskt säga till folk att inte fråga mig saker som de inte är säkra på om det vill veta svaret på.
Jag vill verkligen inte ljuga, det tar emot något så fruktansvärt och när någon ställer en direkt fråga så anser jag att ett uppriktigt svar är det som skall ges, annars kan jag lika gärna hålla käft.
Så nu för tiden brukar sådana frågor oftast sluta vid att jag frågar, -vill du verkligen veta?
En del har lärt sig att det inte är så farligt att säga ja där, andra ser ut som de blivit slagna av en stekpanna i ansiktet.
Men jag tror ingen blivit direkt arg eller ledsen, utan snarare förvånade.
I det fall du beskriver i ditt senaste inlägg om att prata om närstående som varit svin, elaka och så vidare så känner jag igen mig i de som inte vill veta istället.
Det finns oftast så många faktorer som gör att man automatiskt sätter igång någon försvarsmekanism, nästan helt oberoende av hur illa man blivit behandlad. Där är det verkligen så som du säger, alla ord mot den blir som rakblad, hur sanna orden än är så försvarar man den personen nästan villkorslöst. Den som är vänlig och ska hjälpa och ge råd blir antagonist istället.
Det är inte man väljer att känna, det bara blir så, i alla fall för mig. Det som är det förbannat sura med känslor, man har fan ingen som helst bestämmanderätt över dem.
Chris heter jag, kommer från Annas blogg.
Kikade in här inatt medan jag hade en vaken liten tjej med vattkoppor och inte kunde göra mycket annat än att läsa! :)
