Hemsk är jag inte, eller?!
Jag kommer inte hem till ngn och säger rakt ut: "Fan vilka fula tapeter du har, usch vilken ful byrå, guuud så hemskt du har det hemma, det är ju skitfult!"
Jag är inte så brutal, haha, jag accepterar att alla människor har olika tycken, jag gillar lantligt och en annan gillar modernt. Det är inget jag har nåt emot eller tycker är fult, det är personens egna smak.
Jag är däremot ärlig om det gäller mina nära vänner när det gäller deras privata liv, om de frågar om vad jag tycker och tänker om saker. Jag ser ingen mening med att ljuga om mitt svar, vill de veta så får de veta sanningen. Och jag är inte heller sån som säger sanningen på ett fult sätt, jag försöker så gott jag kan snygga till den, just för att den inte ska låta för hård.
Om jag ber om ngn råd eller vad han/hon tycker så vill jag inte ha en lögn, jag vill ha sanningen! Behandla andra som du själv vill bli behandlad, Ja, jag vill höra den råa sanningen med en lätt överslätning för att milda till det lite ;o)
Om mina vänner blir illa behandlade av ngn, så är det den sista personen jag nånsin kommer förlåta. Mina vänner har jag nära om hjärtat och vill beskydda dem mot ont. Jag blir extremt hatiskt om en människa sårar mina vänner till tårar, det är väl en inre instinkt jag har kanske - adrenalin pumpas upp för att sen ge sig ut o beskydda? Haha, inte vet jag men hela min kropp reagerar på det sättet.
Under dessa omständigheter kan det komma ut saker som är för hårda, men med kroppen full av avsky och adrenalin tror jag inte att det är många personer som tänker på vad de säger.
Dock är det svårare om denna ngn, står nära henne/honom. Då blir det extremt känsligt och mina ord blir som rakblad.
Det handlar inte om att vara hemsk eller inte, det handlar om att vara olika och att lära sig hantera varandras olikheter.
Du kanske, som jag, ska börja fråga folk om de verkligen vill höra sanningen, både när du ska ge ros och ris.
Lite som amerikanskan, - "permission to speak freely?".
Vem är hemskast, den som inte säger sanningen till någon som verkligen behöver den eller den som säger sanningen till någon som inte riktigt kan hantera den?
Lite som ett dilemma som jag fick beskrivet för mig för ett par år sedan.
Vem är en verklig vän?
Den som ger en person det den verkligen vill ha, även om det i långa loppet kanske är destruktivt men åtminstone gör personen lycklig i nuet.
Eller är det personen som övertalar någon att hålla sig borta ifrån det som KAN vara destruktivt och därmed är personen fortfarande olycklig för tillfället.
Exempelvis kanske en herre som är oskuld (och ej kan se ljuset i tunneln på den fronten).
Person A leder honom till en prostituerad, person B säger att det inte är något fel på honom, utan fortsätt leta efter den rätte.
Den ena erbjuder en lösning, den andra "hopp".
Person B kan inte med 100% säkerhet säga att personen kommer att träffa den rätte eller någon att hamna i säng med.
Nästan alla människor skulle säga, med stor emfas på säga, att person B gör rätt i detta fall.
Att person A är en HEMSK människa.
Men kan lova att många tycker helt annorlunda, i alla fall de som vet hur tungt ett dåligt självförtroende kan väga.
Jag gillar diskussioner om ärlighet kontra oärlighet, det kanske märks.
