Miss Mii

2010 - 03 - 11

　

Tisdagen den 9/3 började som vanligt, lämna Isaac på dagis och själv göra dagens ärenden. Hämta båda barnen på dagis, Linnea hade varit hos sin pappa över helgen och fick följa med hem tidigare den dagen, de lekte med varann ute i de stora snöhögarna som plogbilen fått till.

Efter nån timme gick vi hem, åt lite frukt och satte oss för att titta på tv då Isaac var så hemskt trött. Han kunde inte sova på dagis idag sa de.. Så han skulle få vila i soffan.

Barnen låg och titta på tv, jag satt och surfa lite bredvid och allt var frid och fröjd. Isaac låg bredvid mig och slumrade till men somna inte helt. Klockan blev mkt och jag bestämde mig för att gå in i köket och börja med middagen, min man hade kommit hem och sprang runt o plocka undan leksaker.

Som vanligt så är jag kvar i köket, och lagar mat i lugn o ro. Efter en stund hör jag min man säga “en som är magsjuk här iaf!” Och sprang in till toaletten, bad mig fixa hink osv. När han satte sig ner på toalettsitsen och jag fick se Isaac så såg jag att nåt var väldigt fel med en gång. Och han var brännhet, så bad min man att ta av honom alla kläder.

Det gick inte att få kontakt med honom, ögonen hade rullat upp och han satt och dregla och hulka.. Sprang till telefonen och ringde 112.…

“Min son har fått ett krampanfall!”

Var det första jag sa… Kopplad till sjuksköterska som sa att Ambulansen är på väg. Klädde av hnm mer kläder, tog tempen: 39.3 - gav alvedon, badda honom med svala handdukar men han blev bara värre. Han börja krampa mer och mer, hela kroppen skakade och hoppade.

Min lilla son var helt borta, ingen kontakt, kunde inte hjälpa mer, vi kände oss så hjälplösa..
Han spydde upp lite så fort vi fick upp hans mun, han bet ihop den så hårt..

Ambulansen hittade inte riktigt, min man sprang ut och hämtade dem. Det kändes bättre men ändå mkt värre när de kom in genom dörren. De gav honom stesolid för kramperna men de avtog inte.. Svepte in honom i en filt och for till ambulansen där de sög ut en massa slem som hindrade honom från att få syre. Men det gick bra, allt kom ut..

I ambulansen in var det lysen på och sirener åkte på så fort det blev trafik. Alla flyttade på sig, körde åt sidan så vi kom fram, och jag vill tacka mänskligheten för att det. Det kändes ända in i hjärtat då de flyttade på sig och gav plats.
Hörde då och då från baksätet hur ambulansmannen försökte få kontakt med Isaac med att säga hans namn men ingen kontakt.. Och för varje gång kändes det bara värre. Färden in kändes alldeles för lång.. Jag trodde att jag skulle förlora honom. Men jag grät inte, inte nu tänkte jag, får inte bryta ihop nu! Måste vara stark för mitt barn, jag kan bryta ihop senare. En tår föll..

Han slutade krampa sa de men genast rätta han sig med att säga att han sträck-krampade istället. Men syreintaget var bra hela tiden.

Hjärnskador, ordet som eka i mitt huvud hela tiden. Han kommer få hjärnskador.. Han kommer inte bli sig själv igen.

Genast slog det mig som om jag aldrig insett det förr, livet är verkligen skört, alldeles för skört.

När vi var framme stod några och var beredda för att ta emot honom. Min son bara låg där, på britsen, så liten och skör… min lilla son, min energiknippe, helt borta från verkligheten.

De for iväg med honom, en sa “Häng med nu!” och fort in i ett rum där fler väntade på oss. Under vägen sa någon till mig “Är det du som är hans mamma?”

Och jag trodde att jag skulle svimma, jag kan inte kommunicera i en sådan situation, jag kan inte för det blir för verkligt, jag tappar allt jag försöker hålla i och mitt svar blev som ett hulkande ja.. Och tårarna föll..

I rummet frågade ytterligare en samma sak, och min sköld sprack åter igen.. Gömde mig bakom mina händer för några sekunder och titta sedan upp på min son. Där låg han på britsen, med massa främmande men fantastiska människor som gör allt för att han ska bli bra igen. Så liten, så liten.. Min lilla pojke.

In med en kanyl, ta tempen, på med syrgas.. Pumpa in medicin då han krampar igen.

Det tar en stund men han lugnade ner sig tillslut, kramperna gav med sig. Nu ser jag klockan och att den är runt 18.45 - nu har han krampat i över en timma!

De säger att det är inte vanligt att man krampar så länge om det är feberkramp, vilket de tror att det är. Det har hänt men tillhör ovanligheterna.. Efter 10min så börjar han krampa igen, andningen ökas o kroppen rycker till och spänner sig. Armarna bänds åt fel håll och fötterna blir till små ballerinafötter. Hela kroppen spänner sig och de ger honom mer medicin..

Min man är på väg in, storasyster mår bra och har blivit lämnad till sin farmor.

Jag ringer och berättar att det är bättre nu, att han inte krampar längre och fått medicin. Men att han fortfarande är okontaktbar.

Alla pratar om vad det kan vara och tar olika prover, prover för hur kroppen mår och om den har blivit skadad. Vart han ska läggas in osv.. det var tydligen fullt överallt men de skulle fixa en plats åt honom och då förstod jag att vi skulle stanna. Han behövde övervakas under natten.

Isaac började småkrampa igen, andningen blev “3stegs-andning” som de kallade det, ja man kanske kan tänka sig vad de menar med det, nästan som hyperventiliera fast i tre steg åt ggn. Armarna började stäckas ut och det spred sig mot benen men rätt som det var så lugnade det ner sig och krampen försvann men de bestämde då att sätta ett dropp för att ge honom kontinuerlig medicin mot hans kramper. Nu hade han krampat till och från i 2 timmar.

Min man kom in precis efter den sista “nästan krampen” och fick höra samma information. Ssk gick iväg och blanda medicin och Isaac var lugn.

Hans syreupptag gick upp och ner och behövde syrgas. Annars så var det ganska lugnt och proverna visade att kroppen mår bra, att inget hade blivit skadat. Tack och lov för det!

Men fortfarande fanns skräcken om att han kanske hade fått nån hjärnskada och inte skulle det lugna sig innan han vakna igen.

Tillslut fick vi plats på en avdelning som vi kom upp till runt 21.00, minns inte riktigt tiden. Och min man åkte hem igen efter att vi fått information om avdelningen och hämtade blöjor och kläder åt vår son. Han var stabil hela tiden men det var så hemskt att inte få kontakt med honom..

Precis innan min man var tillbaka, 23.35 vaknade Isaac och tittade upp på mig. Och den känslan var helt otrolig, så underbart att äntligen få ögonkontakt med min son igen och se honom le och försöka prata. “Mamma!” Och mitt hjärta smälte.. Messade min man, “Han har vaknat!”

Han har vaknat.. Underbara känsla. Han har vaknat! Han är densamma, han minns mig, lite groggy men han är sig själv!

När min man stiger in genom dörren lyser Isaac upp och säger med glittrande ögon, “Pappa!”

Vi var på sjukhuset från tisdags kvällen till idag, torsdag eftermiddag.

De tog prover för influensor och RS, de röntga hans lungor men allt såg fint ut. Allt de kunde hitta var en väldigt liten virusinfektion. Hans feber gick upp och ner, från 36.3 till 39.5. Han sattes också på dropp då han inte kunde äta nåt då han var så “ned drogad”.

Igår kväll vid 21.30 tog de bort medicinen efter att ha trappat ner den och droppet, men mkt pga att Isaac fick väldigt ont av kanylen. De skulle sätta en ny men bestämde sig sen för att inte göra det och om han skulle få en ny kramp skulle de göra det.

Men det kom inga mer kramper tack och lov!
Det var som att se honom bli full för första ggn, han var jätte fånig och tyckte att han såg katter och fåglar i rummet. Det var lite roligt. Han fick oss att skratta.

Känslan då han vakna var en sådan befriande känsla som inte går att beskriva, det var underbart, så lättande och att han var sig själv var som en dröm.

Han mår bättre nu, febern sitter i fortfarande men sjunker med alvedon och ipren. Han har hosta och är snorig men han mår mycket bättre nu när vi är hemma, han gilla inte att vara på sjukhus. Men om 2 veckor kommer vi att göra ett till besök för att kolla om han har epilepsi, vilket är en liten chans men måste kollas eftersom kramperna satt i så länge.

Än är det inte över, men det värsta är över och det är vi lyckliga för!!

Verkligheten slog mig igår, när han sov. Allt kom över mig som i en dusch och jag började gråta, det värsta var över, han hade vaknat och nu kunde jag låta det komma in.

Nu har man lite “efterdyningar” och mår inte tipptopp, psykiskt är jag trött men överlycklig att min son mår bra!

　

Jag vill tacka alla som hjälpte oss, ambulansmannen och kvinnan - vilka människor, vilka underbara människor. Hjältar i våra ögon!

Alla läkare, undersköterskor, sjuksköterskor - Underbara hjältar är ni alla. Sådan otrolig tur att sådana som ni finns, med eran kunskap!

Vi vill tacka alla, som hjälpte vår son att bli bra igen och beskyddade honom. Stort tack!