Hemligheten.

2009-11-08 - 21:21:09





Solen sken och hon kunde se de rödgula bladen leka i vinden utanför hennes köksfönster. Inget hade gått fel, allt gick som på räls. Livet, ekonomin, jobb, barnens skolgång, lillemans inskolning på dagis och kärleken till hennes man var fortfarande lika stor.

Det kom så plötsligt, som från ingenstans och det slet sönder allt i hennes värld. Hur kunde detta ske, hur fick det ske? Förstod inte hur en sådan sak kunde slita henne i stycken som om hon vore ingenting, vad var det som hände egentligen? Hon förstod absolut ingenting, och där satt hon, med kaffekoppen i handen, barnen var i skolan o lilleman på dagis. Snart var det dags att gå till jobbet, men hon kunde inte röra sig, satt som paralyserad av något. Allt och inget rusade genom huvudet, ena stunden var det bara tomt som ett eko och i andra var det som om hon satt i en stor lokal med en massa folk som pratade i mun på varann, det gjorde henne galen och enormt frustrerad. All kontroll hade bara försvunnit, hon kände sig som en ballong som pyste ut mer och mer luft tills hon blev helt tom på energi..

Tom.. Vad är det för känsla egentligen? Hur kan hon vara tom, nu, när allt är så perfekt? Allt hon velat ha har hon fått, allt hon kämpat för så hårt och så ska det sluta såhär? Tom.. Känsla av tomhet, bröstet kändes som om det skulle sprängas men samtidigt ihåligt, nästan så man skulle kunna sträcka in handen i bröstet och känna ett stort hål, ett stort svart hål..

Hon rycker till när hon hör ett plötsligt högt ljud, vaknar upp lite från dvalan och ser att hon tappat kaffekoppen i golvet som har gått sönder i flera bitar. Hon inspekterar hur kaffet har spritt sig, med tomma ögon tittar hon på de mörka fläckarna som spritt sig över golv och väggar. Hon känner att hon inte bryr sig, och i vanliga fall skulle hon på stört kastat sig ner på golvet och börja städa, skrubba bort allt innan det blev ingrott och lämna hemska bestående fläckar. Men nu satt hon bara där, och stirrade på det, kände mer att det var skönt med dessa fläckar än inget, det var nåt, hon såg på nåt, allt var inte dött.

Hon kände sig som en levande död, inga känslor.

Hon tog ansträngningen och reste på sig, fortfarande stirrandes på den krossade koppen, tog steg för steg därifrån som kändes som bly. Hur kunde benen bli så tunga? Att gå upp för trappan orkade hon inte ens tänka på, så sakta släpandes på sina fötter gick hon mot vardagsrummet, mot soffan, allt gick som i slowmotion. Gud, det kändes som om hon har gått flera mil fast hon visste att det var inte många meter. Av utmattning damp hon ner i soffan och försvann tyst in i djup sömn.

--
Forts följer...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0