Hemligheten-Kap 7.
Kap. 7.
Fredag eftermiddag. Jennie sitter hemma vid fönstret i allrummet med en kopp kaffe i handen. Det stora underbara fönstret som man kan sitta i, som har en liten bänk nedanför. Det var mycket på grund av detta fönster som hon ville köpa huset.
Ute regnar det igen, det har gjort det ett antal veckor nu, det är November men ingen snö. Träden har tappat alla sina vackra rödgula löv och står nakna, gråa. Börjar bli riktigt mörkt nu, klockan är bara tre och snart är det kolsvart ute. Hon önskar för sig själv att det snart blir ordentligt med minusgrader så snön kan få falla, hon klarar inte av detta gråa väder just nu. Det gör henne deprimerad, tom och gråtfärdig. Varför har hon ingen aning om för samtidigt älskar hon mörkret, tända en massa ljus och mysa under en filt i soffan med en kopp the eller kaffe.
När hon sitter där, ensam i tystnaden kommer smärtan igen. Hon känner hur det fyller hela hennes bröstkorg och hur den sprider sig ut i hela kroppen, ända ut i fingertopparna. Smärtan, ångesten och ensamheten.. Smygandes, som om den har väntat på att få komma fram och göra sig hörd. Små blickar, händelser börjar ta form i minnet från när hon var barn och tonåring.. Hemska tillbakablickar som hon helst av allt inte vill se igen.
- Nej jag vill inte, snälla…
Ber hon sina egna tankar, hon vill inte minnas, hon vill inte gå igenom detta igen. Hon har kämpat i så många år på att må bra, en massa olika terapier som tillslut funkade…. tills nu.
Hon sluter sina ögon och tårar faller igen, tårar som en gång för länge sen föll. Tårar som aldrig slutar, de bara faller och faller, tyst, ensamma. Inte en snyftning hörs, det är bara tårar som faller rakt inifrån själens djup.
Hennes själ är inte läkt, den bär fortfarande på samma smärta som bara för en tid klarade att hålla det inom sig och livet kunde gå vidare. Men nu orkar den inte längre bära på smärtan själv, masken brister åter igen och pusslet splittras.
Hon kan se det framför sig, hon ser sig själv titta på henne när hon sluter ögonen. Hon ser en glad människa, som till synes inte har några bekymmer, men så händer det något. Det är som att ansiktet faller av, sprickor bildas och sakta bit för bit faller de av och det är som en annan person träder fram. Ansiktet är livlöst och hon har en sådan skräck och sorg i ögonen, en tomhet som inte går att beskriva med varken ord eller text. Hon tycker så synd om henne, när hon plötsligt inser igen, att det är henne själv hon ser. Fort slår hon upp ögonen och viker sig i förtvivlan och gråter högt.
- Nej, nej, nej.. Nej snälla nej..
Det är som att nåt drar i henne, slår sina klor om henne och drar ner henne i det svarta djupa hålet igen. Det finns inget hon kan göra, hon kan se sig själv kämpa sig själv blodig och trött, skrika sig hes men inget hjälper. Oavsett hur mycket hon kämpar mot demonen som slagit klorna om henne så förlorar hon kampen och tillslut blir hon nerdragen i det djupa mörka.. Skrikandes, faller utan fäste.
Hon ligger ihop kuren på golvet, tårarna faller och om och om igen ser hon hur hon blir neddragen i det svarta hålet, oavsett hur många gånger scenariot spelas upp igen och hon försöker att ta sig upp, misslyckas hon. Hon skriker inombords, nästan så det hörs ut och blir öronbedövande. Ligger där i fosterställning, går igenom allt om och om igen, smärtan är för stor, hon klarar det inte..
Plötsligt öppnar hon ögonen, som om nåt inom henne vände på allt och bestämde sig för att stänga av. Tårarna slutar falla, känslorna kopplas bort, hon kände livet från sin kropp lämna henne, hur all glädje försvinner från ögonen och hon ligger där, tomt stirrandes..
Det gjorde fortfarande ont inom henne, men inte lika ont, nu var det bara tomt. Ingen sorg, inget hat, inga tårar. Allt var bara tomt, förutom demonen som vägrar försvinna.. Som klöser sönder hennes inre, långsamt, smärtsamt tills det inte ska finnas nåt kvar, tills hon ger upp.
Men nu hade försvarsmekanismen satt igång på riktigt, nu visste hon att hon var tillbaka på ruta ett igen.
Allt skulle börja om från början, den långa kampen hon en gång genomledde och tillslut vann, började nu om från början.
Den onda cirkeln har startat igen.
Trots att hennes kropp var som förlamad, ställde hon sig upp. Fast besluten om att hon fick inte glömma livet, sina barn och sin man på grund av att en gammal bekant hade satt klorna i henne igen. Hon tog ett djupt andetag, stängde in lite till av allt hon just känt som i en liten låda och gick till hallen för att sätta på sig skorna.
Idag ska de ha fredagsmys, idag ska de titta på en film och äta gott. Nu ska hon hämta Wille på dagis för att sedan möta upp sin man och tvillingarna i byn.
Fast besluten gick hon ut genom dörren, oavsett vad hon än känner så ska det inte få vinna, hon har alldeles för mycket att leva för. Oavsett hur ont det gör, eller hur svårt det kommer att bli så ska hon ännu en gång vinna över hennes inre demon. Hon ska inte ge upp, hon kommer aldrig låta den vinna, ännu en gång ska hon kämpa sig igenom detta.
- Aldrig att jag ger upp nu!
Sa hon lågt men bestämt när hon låste dörren.
har typ gåshud här då jag läser.. så jäkla pricksäkert du beskriver det!
