Hemligheten-Kap 6.
Kap. 6.
- Din jävla idiot, hur fan kunde du? Skrek Jennies mamma nere i köket.
Nu var det dags igen, nu är det bråk igen och Jennie höll för öronen på övervåningen i sitt rum. Varför ska de alltid bråka, varför kan det aldrig vara lugnt här hemma. Hon ville bara bort, sjunka genom jorden, önska sig bort till en annan planet.
- Du är så jävla äcklig, du sa att ni inte träffades längre, fy fan för dig Jörgen. Fy fan. Röt hon åt honom. Nästintill varje dag var det nåt de hade att bråka om och var det inte nåt så var de båda på barnen, skrek och gorma, örfilar hit och dit.
- Men Carina lugna ner dig! Skrek han, och hon blev ännu mer förbannad.
- Lugna ner mig? Jag ska tala om för dig när jag ska lugna ner mig.. Ditt jävla kukarsle!
Brak hördes, saker som krossades och höga skrik, fula ord..
Jennie bad om att åter igen om att komma bort, hon titta ut mot himlen och önskade att hon kunde få komma hem. För här hörde hon inte hemma.
- Det här är inte min familj, jag vill hem, snälla kom och hämta mig. Bad hon tyst till stjärnorna.
Jennie gick in till sin systers rum för att kolla hur hon mådde, tack och lov så låg Klara och sov. Bekymmersamt tittade hon på henne, önskade att hon hade hamnat i en bättre familj än denna, stackars lilla barn vad hon får vara med om.
Hon gick ner för att kolla vad som hände, hon visste att det var dumt men ville att de skulle sluta, ville få dem att bli sams igen. Åtminstone sluta för alla andras skull.
Ner för den svängda vita trappan, genom det alldeles för orangefärgade vardagsrummet, noterade alla de vildvuxna blommorna i fönstret som trängdes på en liten bräda. Gick försiktigt mellan de krossade tallrikarna på golvet och kom tillslut fram till dörröppningen till köket där hon stannade. Såg rakt igenom det långsmala rummet in till matsalen där de stod och skrek åt varandra. De skrek så högt att det var öronbedövande.
- Fy fan vad jag hatar dig! Du är så jävla äcklig, och med en hora dessutom!
Hennes pappa stod bara stilla, sa inget och suckade åt henne. Han visste mycket väl att det fick henne att bli mycket argare och mer frustrerad. Han hånlog åt henne som han alltid gör när han vill att hon ska bli förödmjukad. Hon exploderade och ögonen blev svarta. Hon slog till kökslampan som hängde över köksbordet så den flög rakt in i hans ansikte, träffade över läppen och näsan så det rann blod.
Carina backade undan, med vetskapen om att det var riktigt illa gjort och att hon skulle få ångra det. Hon kom så långt som till halva köksgången och en stol kom flygandes rakt emot henne och Jennie med full kraft. Ingen hann reagera, det var som det hela skedde i slowmotion och Jennie var som fastfrusen vid dörröppningen, gapandes med stora ögon. Hon följde stolen då den precis missade mamma och kom flygandes emot henne..
Den studsa mot skåpet precis framför hennes ben, in i väggen bredvid och missade henne med en millimeter.
Hon stod bara och stirrade. Den kunde ha träffat henne, varför gick hon ner hit överhuvudtaget?
- Det är du som är en jävla hora, jag är så jävla trött på dig att jag skulle kunna slå ihjäl dig! Förstår du det, så du ska passa dig jävligt noga! Fan att stolen missade dig, önskar att du hade brutit vartenda ben i kroppen!
Han var svart i ögonen, stod nära Carina och skrek henne rakt i ansiktet med höjd hand. Han kommer slå henne! Var Jennies första tanke.. Skräcken spred sig till max i hela kroppen men hon kunde fortfarande inte röra på sig, vad skulle hon göra, vad skulle hon säga? Vad kunde hon göra?
Hon noterade sin lillebror bakom sig och upptäckte att han hade fått stolen på sig men var ok.. Han stod också och bara iakttog vad som hände, med stora skrämda ögon. Hon ville gå och krama om honom men med rädsla för att hennes pappa skulle hoppa på henne fick henne att stå kvar, som ett skrämt rådjur.
Men åter igen, försvann han..
Jennie fick trösta sin mamma, hon bröt ihop i hennes famn och berättade allt hennes far hade gjort. Hur han var otrogen mot henne med den jävla horan, som hon uttryckte det, och förbannade honom. Berättade vilket äckel och usel far han var.
Jennie stod och höll om sin mor, smekte henne över håret och intalade henne att allt skulle bli bra.
Hon kände sig som en mor, som tog hand om sin dotters krossade hjärta och detta var inte första gången hon fått ta den rollen..
---
forts. följer.
