Miss Mii

Kap. 8.

Myskvällen över, det blev ostbågar och en underbar barnfilm, “Ice age“. Hysteriskt rolig, Jennie skrattade så hon fick ont i magen och det var skönt. Hon kan fortfarande skratta, då är det inte så illa trots allt.

Andreas satt och titta på tv, barnen låg till sängs. Hon stod med sin kopp kaffe, tog fram ett block och penna och började skriva:


“Kära du, hej!

Jag vet att det var länge sedan jag skrev i dig. Alldeles för länge sedan.. Förlåt, men jag vet att oavsett hur lång tid det går så finns du alltid där trots allt. Lyssnar, säger inget, låter mig skriva vad än jag vill vare sig det är dumt eller inte. Även om det skulle vara.. Patetiskt..

Du vet väl redan varför jag skriver i dig, det finns oftast bara en anledning.. Ja, jag mår inte bra. Jag får lov att erkänna det nu, jag har vetat om det ett tag nu men har inte velat inse.

Jag mådde ju så bra, allt gick så bra. Och så från ingenstans kom den tillbaka, min demon.. Som om den aldrig var borta, bara sov en stund.

Det gör ont, fruktansvärt ont.. Och jag vet att söker jag inte hjälp snart kommer det bara bli värre. Men jag vill inte, jag vill inte tillbaka dit igen, nu när jag äntligen har kommit därifrån..

Jag vet, jag vet, jag måste för mina barns skull och min make, och ja, min egen.. Suck..

Ibland är det så tomt i mig. Så hemskt tomt. Jag kan inte förklara det, jag har försökt tusentals gånger och inte blir jag klokare för varje gång heller. Det gör ont, fruktansvärt ont i bröstet och hela mig men samtidigt så är det tomt, inga känslor, tankar, minnen eller ork. Stirrandes sitter jag där och… stirrar. Tappar allt, all lust bara försvinner. Jag vill bara sjunka in i skuggorna så ingen ser mig, sitta där och stirra..

Men jag kan ju inte! Jag har ju barn! Åh, det är så jävla hemskt, jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Jag hade blivit av med detta, jag var fri! FRI! Kan du tänka dig?! Det var så underbart, att bara leva som alla andra, inga hemska ångestattacker, ingen tomhet, ingen socialfobi, inga vredesutbrott. Jag var äntligen mig själv igen, jag var Jag!

Och jag måste säga, när jag får vara det är jag inte så dum, jag älskar mig själv då… Men nu.. Är jag den jag hatar mest av allt, igen..

Tårarna bara rinner, få dem att sluta, snälla du…

Andreas vet inget, eller.. Han misstänker nåt. Men jag har inte sagt nåt. Vi hade äntligen fått det liv vi ville ha från början, vi kämpa så hårt för att Jag skulle må bra. Jag vill inte dra ner honom i mitt mörka träsk igen. Men jag vet att säger jag inget så blir det bara ännu mer fel..

Men det är så svårt..

Har fått tankar igen om att han inte älskar mig längre. Att han skulle ha någon annan.. Med detta kommer en otrolig osäkerhet, som blir till svartsjuka. Jag har inte visat nåt, men det ligger på tungan så snart väller det väl bara ut.. Jag vet inte.. Känns som att jag inte vet nånting längre..

Känns som om inget är säkert.. Jag var fri.. Nu är jag låst igen, i mina gamla kedjor.

Puss på dig.”

Jennie suckade.. Det var skönt att skriva igen men samtidigt så blev allt värre, eftersom hon nu insåg allt klarare att allt var verkligen inte bra. Hon satt kvar vid köksbordet och stirrade på vad hon hade skrivit, våndades över att behöva berätta för sin man hur allt egentligen låg till.

Hon tittade upp i taket, tårarna började komma igen och viskade tyst för sig själv.

- Förlåt. Förlåt mig för att detta händer igen. Förlåt, snälla, det är inte meningen.

Tårarna strömmade ner för hennes kinder, hon kunde inte stoppa dem. Allt hon egentligen ville var att springa till sin man och krypa ner i hans famn, in i tryggheten. Men hon kunde inte, hon ville inte visa sig svag för honom. Och mest av allt, hon vill inte göra honom orolig.

Istället går hon till badrummet, kryper ihop i duschhörnet och låter allt komma. Gråter, gråter och gråter.. Tänker på sin man, önskar att han ser henne, hör henne, kommer och håller om henne. Säga att allt kommer bli bra, att han älskar henne..

Men hur kan han se henne när hon gömmer sig? Hur kan han höra henne när hon gör allt i makt för att inte höras?

- Hjälp mig, älskling.

Viskar hon..

Önskar för sig själv att han kunde läsa hennes tankar. Men han kan inte, han kommer inte.